Höstigt, murrigt och snurrigt

IMG_3820
Jag är morgonmänniska, punkt slut. Bara att gilla läget, även när det är helg. Det händer att jag sover till åtta en lördag, det finns ett vagt minne av halv nio, men oftast är det ändå typ som i morse. Halv sex.
Då är jag tacksam över att jag släckte strax efter tio igår kväll, för lika mycket som jag är morgonmänniska, lika lite orkar jag vara uppe sent. Men gladast är jag, alla dessa morgnar, över att jag har min ljudlösa passion, skrivandet. Att min man sett till att laptopen är på köksbordet, och att kaffebryggaren är laddad.
Har jag vaknat extra tidigt en vardag är det ofta bara ett kort blogginlägg jag hinner med, alternativt baka bröd, men är det helg skriver jag gärna på mitt manus. Har ju haft lite paus då lektören haft det, men nu är det alltså tillbaka. Analyserat enligt konstens alla regler, och med gott om tankar på vad som kan strykas, förstärkas, gestaltas tydligare o s v.
Men det viktigaste, det jag tänker hugga tag i för tillfället, är detta; Lektören gillade de dryga 80 sidor jag fått till. Hon drogs in i handlingen, engagerades, och tyckte att drivet i mitt manus var tillräckligt starkt! YES 😃 Precis, exakt vad jag ville höra!
Föreslagna detaljer och ändringar kan jag arbeta med senare, nu ska jag framåt i berättelsen. Det känns helt underbart, eftersom jag knappt skrev de åtta månader jag var som mest utmattad, men faktiskt orkar nu.
I övrigt då? Höstigt, murrigt och snurrigt, vad menar jag med det?
Att jag visserligen tycker om hösten, men att mycket känns lite upp och ner. Jag åker längs vackra vägar varje dag, skiftande färger, löv som faller, och tänker på hur skört allt är. Ibland känns det hoppfullt, ibland tungt, ofta något däremellan, eller både och.
Som jag. Känner mig både svag och stark, glad och oändligt ledsen. Hur vågar vi människor allt vi vågar egentligen? Det lättaste livet vore att inte älska så himla mycket, så där så man nästan går sönder. Men det vore naturligtvis även den största förlusten. Kram på er ❤️ Ha en fin helg!