Ett uppmuntrande inlägg?

Allt är inte guld som glimmar, men att vara i skogen strör sannerligen glitter i själen

ObS! Detta är ett inlägg skrivet i uppmuntrande syfte. Egentligen är jag så himla ledsen, men orkar inte deppa mer, så här kommer ett tappert försök att blogga istället:
Igår var det som bekant fredag och jag hällde upp ett glas vitt medan jag förberedde tacos. Inget konstigt med det kan tyckas, men det sista har min alkoholkonsumtion sjunkit från låg till lägre, eftersom jag är så känslig. Men vi hade haft en bra vecka, vinet var kylt och lockande, och ja, det var ju helg. Men knappt hade jag kommit halvvägs in i glaset (jepp, jag vet att man inte skriver så) förrän det var kört. Jag grät så det skvalade. I tvättstugan, och det var dels av praktiska skäl.
Två dagar tidigare hade vår nya tvättmaskin gått i strejk, fast egentligen var det elen visade det sig, så efter besök av elektriker fungerade den igen. Ett skrämmande tvättberg hade dock hunnit byggas upp. Dessutom ville jag inte visa barnen att jag var så ledsen…igen. Alla var ju glada! Vi åt tacos,och jag hann faktiskt trycka i mig min innan störtfloden. Det fanns godis, och film som minstingen hade valt ut. Men jag satt alltså nere i källaren och grät.
Idag är huden runt ögonen så svullen att jag ser ut som…det ser inte bra ut. Redan tagit en morgonpromenad för att, om möjligt, slippa gå ut senare. Alla möjliga känslor har övergett mig, men fåfängan håller sig envist kvar tydligen.
Och det var BRA att jag gick ut, det är en av de saker som verkligen hjälper mot ont i själen.
Annat som hjälper för mig; att vara nära dem jag älskar ❤️ Jag blir varmare inuti och det lindrar ångest.
Att skratta är också bra medicin. Jag och yngste pojken läser Bert på kvällarna, för tillfället ”Bert och familjefejden”, av Sören Olsson och Anders Jacobsson. Böckerna beskriver Bert, en dagboksskrivande kille som reflekterar över livet på sitt eget tonåriga sätt (finns i lite varierande åldrar). ”Min kompis Lill-Erik är ungefär som en vanlig människa, fast mindre och räddare”, skriver han bl.a.
Den anrika serien Seinfeld muntrar också upp. Jerry, Kramer, Elaine och George, ett gäng som alltid lyckas få de mest obetydliga petitesser att förvandlas till katastrofer. Speciellt älskar jag George! Precis så misslyckad och bitter som…ingen vill vara. Men i avsnittet vi såg igår skaffade han sig peruk. Och fick plötsligt så orimligt stort självförtroende att Elaine rasande kastade ut den genom fönstret medan hon skrek att han såg jättelöjlig ut, och måste sluta låtsas vara någon han inte var.
– FINT! skrek George. Då kan jag återgå till att vara jag; olycklig, paranoid, neurotisk…
Jag tjöt av skratt, och av igenkänning.
Själv gick jag dystert till Apoteket häromdagen och frågade efter hjälp mot påsar under ögonen. Jag fick en dyr liten tub i handen.
– Hjälper den? sa jag oroligt.
– O ja, sa expediten och tittade på mig. Med tid och tålamod, tillade hon. Och man kan använda den flera gånger om dagen.
– Vad bra, sa jag med ett stelt leende.
– Då behöver jag bara ett personnummer, om du är medlem.
– 73 04….
– 23 04…och vad sa du sen? Expediten knappade och knappade på datorn, utan att titta upp.
– 73, bet jag till, lite för hårt.
– Ja, så gammal ser hon ju ändå inte ut att vara, sa tanten bakom mig i kön och skrattade lite försmädligt.
HAHA!!
Nu börjar det bli dags att avrunda här, och jag kommer inte skriva på några dagar, imorgon ska jag och min man nämligen på kryssning. Hoppas vi kommer iväg bara…
Ett mål: Hitta mirakelkräm mot påsar under ögonen. Och så viktigt att packa: sömntabletter, lugnande tabletter, blodstillande mot rikliga menstruationer och…vad var det nu? Jo, värktabletter. Kryssning, here I come!
TACK till dig som läste, otroligt nog har jag även fått nya följare i veckan 🤗 Hoppas ni ska trivas på denna stundtals virriga blogg.
Nu till bilden nedan; Att pyssla med minstingen tinar en frusen själ. Ibland målar jag bara 💓

Ha en fin helg och var snäll mot alla, dig själv inräknad. För det är viktigt och du är värd det. Jag kämpar på med detsamma, varje dag.