Växa mitt i livet
Jag tror att vi vuxna ibland underskattar hur mycket vi kan växa och förändras mitt i livet. Det är lätt att tänka att man stelnat i sin gamla mall, liksom. Svårt att lära en gammal hund sitta. Och det må vara sant.
Men det betyder ju inte att det inte går. Det betyder bara att det krävs en del jobb, och kanske är det den viktigaste frågan vi kan ställa oss själva: Är vi beredda att arbeta för att förändras? På riktigt?
När jag var yngre var jag verkligen negativ. En katastroftänkare. Och yes, ni som känner mig vet att det onekligen finns rester kvar av det mörka. Men också att det blandats upp med ljus; som tacksamhet, och förmågan att se skimrande möjligheter i mycket. För jag har jobbat stenhårt med mig själv.
I utmattningens kölvatten tränar jag nu på att stressa mindre. Och det går faktiskt framåt!
Bilden som inleder detta inlägg visar, (förutom en ointressant bit av av bilens instrumentbräda) exakt vad klockan var i måndags när jag parkerade utanför sjukhuset.
Varför? Jo, för att jag och minstingen var sena. 14.45 skulle vi anmält oss i kassan, och 15.00 skulle vi varit hos sjuksköterskan på barnmottagningen. Detta var naturligtvis inget jag gjorde med flit, jag är i princip aldrig sen, men oväntat blev jag tvungen att hämta minste pojken i skolan, och därifrån körde det ihop sig.
– Men det är lugnt, sa jag till minstingen, ibland blir man sen. Ingen fara.
Hon tittade storögt, och aningen oroligt på mig. Det där var hon inte van att höra, jag som så ofta talar om att det är bråttom.
Men mammor kan faktiskt ändra på sig, tänkte jag, tog hennes hand och började gå över parkeringen. Fortfarande lugn. Faktum var att inte ens när jag förstod att jag skulle komma för sent blev jag stressad. Och det är så INTE jag. Eller, förlåt, jag skrev fel. Det där var visst mitt NYA jag som tittade fram?
Hoppas jag😉 Hoppas även att ni förstår att jag inte menar att jag vill bli sen till allt i fortsättningen, bara att jag inte behöver dö av stress när det händer…
Avslutar med en höstbild, min favorit av årstider. Och vet ni vad? Igår på jobbet började jag tänka på mitt manus igen. Bara en kort stund, sedan orkade jag inte längre. Men ändå, det kändes fantastiskt! Allra största tack till er som läste, hoppas att ni får en fortsatt bra vecka❤️
Så länge man lär sig nya saker så finns det hopp! 🤗
Du har rätt – som vanligt😉Trevlig helg!
Det går trögare ju äldre jag blir men fortfarande får jag insikter och förändras. Periodvis jobbar jag mycket med mig själv och gillar det verkligen, men emellanåt behöver jag en paus, både för att känna efter hur det nya blev (ibland blir det bra, andra gånger inte så bra) och för att liksom ladda för nästa ”förändring”. Det är ungefär som med resor. Förr älskade jag att resa, gärna ofta och mycket, men nu behöver jag längre tid emellan för att riktigt uppskatta resorna.
Visst behöver man pauser emellan, annars blir det nog inte mycket till växt ändå. Kloka och intressanta reflektioner från dig! Trevlig helg 🤗
Vi kan ju faktiskt förändras, men det tar tid och kräver tålamod och att en faktiskt gör annorlunda. Så hey, bra jobbat! 🙂
Ja, vi kan ju det men precis som du skriver tar det tid, oftare längre tid än man vill kalkylera med tror jag, och kräver verkligen engagemang. Men om man nu behöver förändringen och att livet ska bli bättre på ett eller annat sätt har man ju inte så mycket val. Tungt, men inspirerande att det faktiskt går. Ha en fin helg🤗
Ja, visst är det inspirerande! Önskar en fin helg till dig med😊
Tycker att du belyser detta med ”stress o förändringar i vardagslivet” på ett bra sätt. Att förändras / utvecklas är ett måste för att klara sej i en värld där utvecklingen går såpass snabbt i dagens samhälle. Dessutom håller man hjärnan igång vilket inte är minst viktigt.
Tack, roligt att höra att du tycker det. Just stressen tror jag är oerhört viktigt att jobba med i dagens samhälle, på alla fronter. Trevlig helg😊