Saker vi vet…
…och så dessa visdomsord
Jag har vant mig vid att betrakta mig som en skrivande person. Men just nu finns det inte på kartan. Ingen energi, ingen tid, ingen lust. Konstigt nog saknar jag det inte ens. Även om just det sistnämnda skaver, faktiskt.
Hur är det annars då? Jo, tackar som frågar. Upp och ner. Och vi vet att livet är sådant. Som barn har vi ofta, i bästa fall illusioner om att det mesta ska gå vår väg, men som vuxna förstår vi att det är långtifrån sanningen. Långtifrån livet.
Ingen har någonsin dykt upp och sagt till oss; ”Här är ditt liv, jag ser inga hinder. Ja, döden finns där förstås, men du lever till du är 91 och till dess…allt ser super ut!”
Om vi rannsakar oss själva är det förmodligen inte vad vi önskar heller.
Vi vet att det är i motgången vi växer, att kris ofta är utveckling. Ändå omfamnar vi, av naturliga skäl, inte det svåra när det dyker upp. Vi vill helst må bra och vara glada, förstås. Åtminstone känna att allt är okej. Vi vill inte ha ångest och gråta och sova oroligt. Men ibland är det ändå så det är.
I förra inlägget skrev jag om tacksamhet, som är viktigt och kraftfullt. Måste nog räkna upp några saker jag är glad över nu, för att inte alldeles deppa ihop. Igår grät jag så mycket att jag har tjocka, svullna ögonlock idag, och det såg INTE bättre ut med grön ögonskugga, tyvärr. Försökte ändå göra iordning mig imorse, eftersom jag är på jobbet.
Sedan förra veckan jobbar jag nämligen min heltid igen, för första gången på över ett år, då utmattningen golvade mig. Och det har gått bra, so far! Och nästan helt utan värk. Mycket mer än jag vågat hoppas på.
Och vår utmaning…hittills har det gått väldigt bra, också mycket bättre än vi trodde! Det är stort.
Nu ska jag ut i fabriken och skura och dammsuga trappor. Blir en lång dag här på jobbet idag, eftersom minste pojken hämtas sent på skolan, och då åker vi vidare till vänner vi inte träffat sedan i våras. Ingen ide’ för mig att åka hem emellan, men tid att blogga blev det.
Allra största tack till dig som läste, hoppas att du har en fin vecka, och om inte, att du står ut att vara där du är och känna det du känner. För det hjälper och tar dig vidare, även om det inte alltid känns så. Kram!
❤️
Kul att det går bra att jobba!👏🏻👍🏻
Det känns jättebra. Och jag gillar ju mitt jobb:)
Roligt att det går bra att jobba. Inspirationen ligger nog på laddning (som ett batteri), men det behöver nog laddas för att bli kraftfullt. Lycka till med livspusslet❤️
Håller med, bra med jobbet. Och hoppas på kraftfull laddning på skrivfronten ja, fast just nu känns det ärligt talat ganska skönt att vila från det.
Fantastiskt att du klarar det ☺!
Jag är en sådan person som ibland ”letar” utmaningar för att jag … jag varför? Vet inte egentligen. Jag hoppar utan att fundera särskilt mycket. Ibland ångrar jag mig, ibland blir det lyckat.
Den 12 september ska jag ha författarträff i biblioteket på den ort där en hel del i min bok utspelar síg. Jag bodde där i min ungdom. Antagligen kommer många att dyka upp som känner igen mitt namn från förr. Har inte sett någon (utom något undantag) av dem på ungefär femtio år. OMG! Hur ska det gå? Kommer jag att känna mig bekväm eller kommer jag att vilja vara 100 mil därifrån?
Åh, lycka till 12 september! Kanske kommer du känna båda delarna, men förhoppningsvis, och det gör det säkert, så tar glädjen över! Modigt är det, och du kommer bli en erfarenhet rikare. OCH, det är din dröm;)
Hoppas det går bra för dig att jobba heltid igen. Kan förstå att det på något vis ändå blir mycket så annat i livet får backa tillfälligt. Du kommer nog i gång med skrivandet vart tiden lider. Var rädd om dig nu! Kram
Tack snälla! Alltså, min heltid är ca…38 procent tror jag, fördelat på tre dagar i veckan så det har stora chanser att gå bra. Ta hand om dig med. Kram!
Hoppas verkligen det funkar att jobba. Det är tufft att jobba heltid, men jag brukar tänka att om jag kunde gå från 0 till 100 efter två år och åtta månader ska jag väl klarar att jobba 100 hela tiden. Fast… det är ju ups and downs och jobbigt att vara stark hela tiden.
Skrivandet är ett av mina verktyg för att överleva. Jag skriver varje dag. Det blir långt ifrån Nobelprisklass de flesta dagar, men jag skriver -. alltså är jag. Jag hoppas att du också kommer igång så småningom. Att blogga lite grann är inte att förakta, Louise!
Var rädd om dig!
Jag var kanske lite slarvig i inlägget med att tala om att min heltid ligger på 38 procent, fördelat på 3 dagar i veckan, så jag tror verkligen att det kommer att funka. Och jag tycker mycket om att läsa din blogg, den är BRA och givande. Bloggen är mitt andningshål också, och en glädje men mitt manus får vara just nu. Var rädd om dig med!
Skönt att det går bra att jobba igen.
Ibland behöver man ta en paus från olika saker i livet. Det fina är ju att de inte försvinner bara för att man prioriterar annat ett tag 🙂
Du har så rätt. Och jag tycker om att jobba igen!
Vad gott att höra att du jobbar igen. Ditt jobb låter så bra. Och skrivandet, det finns där. Bara för att du inte aktivit skriver betyder det inte att det händer saker, om än rätt omedvetet kanske. Så är det ofta för mig. Långa pauser som allt kan behövas för att skrivandet sedan ska kännas roligt, och ibland även alldeles, alldeles underbart. 😉
Mitt jobb är så bra! Jag tycker om det, och dem tycker om mig för att jag tycker om att städa:) Du har säkert rätt med skrivandet, och faktiskt känns det skönt att vila från det.