Bit för bit…

IMG_6320

…börjar jag plocka ihop mig själv. Återerövrar min egen mark. Det är så det känns, och det är så jag måste intala mig själv att det är. Ingen idé att fastna i tanken Varför skulle detta hända? Livet är varken rättvist eller orättvist inbillar jag mig, det bara är. Och det händer. Hela tiden, för alla, på både bra och dåliga sätt. När det handlar om något svårt…då är det som om allt stannar upp en stund. Men sedan gör man nog bäst i att försöka förhålla sig till den nya verkligheten.

En del i allt, och en otroligt positiv sådan, är att ett dygn tillbringats på sjukhus i veckan, massor av prover togs, undersökningar gjordes, och att det skulle handla om något farligt kunde uteslutas. Även om det inte innebär att problemen är borta, är det naturligtvis en fantastisk tröst och välsignelse!!

En annan är den att min älskade syster med sin lika älskade son är här just nu, de är bosatta i Italien, så vi träffar dem inte så ofta. Barnen har så kul ihop! Igår var de ute och plockade blåbär i skogen, bakade blåbärsmuffins, well, det sistnämnda gjorde endast minstingen och hennes moster, men alla åt dem;) De spelar Playstation förstås, men bygger också med lego, hoppar studsmatta som galningar, och har Nerf-krig (Nerf är ett speciellt leksaksvapen). Ska se om jag orkar lägga in en rolig bild här under dagen.

Jag leker inte galna lekar, jag har städat som en galning istället. Rena terapin att sortera, slänga, damma, o s v, och även skönt för kroppen, då sista veckan inneburit mycket stillasittande, liggande och väntan, bl. a på sjukhus. Och som grädde på moset… behövdes städningen? Yes!

Vill ni veta en märklig sak? Jag brukar ju klaga på min värkande högerarm. Gone. Jag har lagt märke till detta fenomen tidigare i livet då stora påfrestningar infinner sig, att vissa krämpor eller annat försvinner. Kroppen bestämmer sig för att den inte orkar med mer än det som är,  och så…poff!  Tillfälligt, alltså, jag fattar att jag måste vara rädd om armen. Ändå, livet och människorna som lever det…ibland förstår man mer än annars hur märkligt och komplext allt är.

Mitt allra största TACK för alla fina kommentarer och mer, det värmer så mycket. Och är jag seg med att svara vet ni varför. Ni, vars bloggar jag följer, även er jag inte träffat, ni betyder någonting för mig! Och alla er jag känner i ”riktiga” livet och som finns där…ni vet vad ni betyder.

Ta hand om er. Kram!