Borta bra, men hemma bäst!

Publicerad av

Den vackraste synen på vår altan är denna!IMG_6382

Kanske en av de bästa sakerna med att åka bort är att komma hem. Så kände vi i förrgår, när vi efter 14 timmar i bilen (!) äntligen satte nyckeln i låset till vårt hem. Minste pojken sprang till Playstation, han hade verkligen saknat sina gubbar i favoritspelet, och tonåringarna försvann kvickt som sjutton in på sina rum. Men minstingen! Hon sprang exalterat upp och ner i en av våra trappor medan hon ropade;

-Det är något som har hänt, den känns inte som förut. Naturligtvis hade ju inte trappan förändrats, det hon gav uttryck för var att den kändes annorlunda. Man får perspektiv av avstånd, att inte hela tiden röra sig i samma bekanta kvarter, eller hur? Oavsett om det gäller tankar, eller miljön du har omkring dig.

Själv blev jag stående i dörröppningen mellan köket och hallen, och lät mig gripas av just det. Vad stort det är, tänkte jag, och sedan, och vad mysigt!

I vardagen lunkar man runt och ser mest att man inte hunnit städa, att barnen inte heller plockat undan efter sig, och att parketten otvivelaktigt skulle må bra av någon slags vård. Men nyss hemkommen såg jag bara att vårt bruna kök liksom glödde hemtrevligt i kvällssolen, och att ytorna överallt är rymliga och generösa, och det var så skönt att bara se det. Och vardagsrummet med den jättelika soffan som fortfarande ser ny ut, och vårt nytapetserade sovrum. FEM sovrum totalt, alla barn har eget. Något de numera tar för givet, men kanske inte just i ögonblicket när de steg över tröskeln till det. Då, i den magiska sekunden när man upplever det gamla som om det vore nytt igen…

Jag var förstås helt knäckt av trötthet igår, orkade inte ens följa med för att bada i trettiograders-värmen. Men sent på eftermiddagen strövade jag och maken runt i trädgården, med ett mycket litet (jag tål knappt alkohol längre) glas vitt. Bara för att njuta av att vi har en trädgård att gå runt i.

Idag hoppas jag att jag är piggare, men oavsett det ska jag bre mig en smörgås nu, sätta på mer kaffe och umgås en stund med mitt manus, något jag inte gjort sedan vi åkte. Vet inte hur mycket jag orkar, eller i vilken form, ibland blir det bara en snabb koll för att sedan fortsätta i tanken, medan jag tar en promenad. Allt är bättre än inget.

Tack till dig som läste, och har du några drömmar så vårda dem ömt. För de växer faktiskt inte på vilka träd som helst utan är väldigt speciella, och förtjänar din uppmärksamhet lika mycket som du förtjänar dem!