Strandad, landat…

Ni som följt bloggen ett tag vet att jag inte brukar köra med förskönande beskrivningar men idag blev det möjligtvis ett…

Nu, ett år efter att utmattningen golvade mig, kan jag se att det finns något gott med det? Ja, det kan jag. Innan var mitt liv som att befinna sig i en liten båt på ett stormigt hav, allt runt mig rörde sig väldigt snabbt, händelser var vågor, mindre eller större, som steg och sjönk. Min kontroll bestod endast i att hålla mig flytande. Tid för vila fanns knappt, bara den nödvändiga som gör att man orkar slå upp ögonen nästa dag. I själva verket fanns knappt ens den, (jag var, och är fortfarande beroende av sömntabletter och lugnande för att få sova). Dessutom var det som om havet själv tagit sig in i min kropp; det tjöt och dånade inuti. Hjärtat slog alltid för snabbt, det rusade i bröstet.

Till en följd av det hade jag bl. a svårt att vara stilla, även när jag satt i soffan, förlåt båten, flög jag upp efter några minuter för att hämta, eller kolla något. Jag hade ingen kontroll längre, och försökte därför hitta den överallt. Det är svårt att beskriva hur det var, med eller utan liknelser, men efter att ha stressat så länge hade jag passerat punkten där jag förstod att det var vad det handlade om.

Till jag en dag kastades upp på land. Ljuden runt mig blev avlägsna, jag låg äntligen still. På ett sätt var det skönt, eftersom jag var dödligt trött. I början hade jag panik över att jag inte orkade längre, men jag kände även något annat; lättnad. De kommande månaderna vilade, blundade och sov jag medan insikterna rullade in över mig som tidvatten.

Idag består mitt liv både av stranden och havet. Eftersom jag fortfarande är utmattad blir stunderna i vattnet kortare, men väl där njuter jag mer. Och jag ser! Hur vackert det är när solen glittrar på vattnet, och hur det känns i kroppen när jag andas.

Innan handlade allt om att överleva och mycket om att prestera, idag ser jag fler nyanser och skiftningar. Jag kan betrakta mitt liv, havet, på avstånd, och först nu förstå att jag höll på att drunkna. Men jag har också greppat något lika viktigt;

Det finns andra sätt att leva på. För tillfället är jag fånge i mitt tillstånd, men jag är på väg. Och det jag ser vid horisonten är så vackert; vatten som inte slukar längre, men som ger liv. Och en båt med åror, som jag kan ro i land när jag behöver det.

Dit ska jag! Det kommer ta tid men det är okej. Och jag är tacksam över att utmattningen gav mig chansen att bli fri från det gamla, och se det nya.

Största TACK till dig som läste detta skvalpiga inlägg, som i bästa fall innehöll korn av klarhet och en annan vacker snäcka, även för dig;) Ha en fin dag, och glöm inte att stanna upp då och då och… just det, andas…