Utmattningens trista ansikte…

…en bild min dotter tog på mig i bilen igår, och som blev idén till detta inlägg…IMG_7103

Jag har kämpat, och tycker att jag har hittat ett bra förhållningssätt till min utmattning, den som knockade mig på allvar i juni förra året, och som fortfarande hänger kvar. Men jag är bättre, och det är det viktigaste, brukar jag tänka. Jag måste visserligen sova varje dag annars går det inte, men när jag är vaken mår jag många dagar helt okej! Sedan i höstas är jag nästintill fri från yrsel, och känslan av att jag, speciellt mitt huvud är instängt i en stor bubbla så att alla ljud omkring mig är märkligt avlägsna. (Jättekonstig grej, verkligen). Jag har börjat skriva på nästa manus, och det är jag otroligt lycklig för, var faktiskt rädd att det aldrig skulle funka igen, eftersom det kräver stort fokus. Och även om jag blivit allergisk mot stress, ja, så brukar jag uttrycka det eftersom reaktionerna när jag har för bråttom blir så kraftfulla; yrsel, hjärtklappning, en rusande känsla i bröstet…Jobbigt, men nödvändigt tydligen, min kropp som talar om vart gränsen går. Så försöker jag att se det, som att jag behöver lära mig något nytt, och inte sällan tänker jag nuförtiden att detta nya kommer bli bättre.

Men det finns dagar när jag blir oerhört ledsen över mitt tillstånd. Som igår, tjejernas födelsedag (de fyller på samma dag:) och jag hade bestämt att jag skulle åka med till stan. Första dagen jag skulle lämna den pyttelilla by vi bor i på över en vecka f.ö. Och det gick inte bra som ni ser på den deppiga bilden på mig, sovande i bilen. Nedan en bild på vad jag sedan gjorde i stan: Satt på en uteservering och drack te i två timmar. Det blev ingen shopping för mig, bara en lång väntan på att få komma hem till sängen igen…

Så ta hand om dig, vem du än är! Vet du att du gasar på för mycket, försök att stoppa! Vet att jag inte lyssnade på dessa varningar, men jag skriver det ändå:

När du väl gått in i väggen kan du inte vända. Allt som återstår då är mörker till du gett kroppen så mycket vila, att du långsamt börjar se ljus igen. Det är en grovt förenklad förklaring på vad utmattning innebär, jag kan bara berätta min historia. Givetvis ser det olika ut från fall till fall; hur djupt man ramlar, hur det känns, hur länge det varar o s v. Men det finns också en del gemensamma nämnare, som den att man inte kan rycka upp sig och skaka av sig den bara för att man vill, tyvärr. Försök leder endast till att man sjunker längre ner, som i kvicksand…

För att avsluta detta inlägg med lite solsken kan jag berätta att jag mår lite bättre idag. Min man har åkt till Amsterdam med de två äldsta barnen, och jag och de två minsta ska vara hemma med svärmor. Jag ska försöka vila mycket, men har lovat att leka med minstingen och hennes presenter. Och så hoppas vi på lite sol, det har bara varit moln och långbyxor det sista. Men bättre dagar ska vara på ingång tydligen..;) Och förresten, på tal om att vara hjärntrött, jag skrev om mormor som hamnat på sjukhus för ett litet tag sedan. Det har jag naturligtvis inte glömt, men däremot att skriva om henne här. Hon är bättre, och för tillfället placerad på ett korttidsboende. Hurra för stålmormor! Och stort TACK till dig som läste.

IMG_7109

En kopp Earl Grey, den värmde i snålblåsten…