Robotarna…

…på bilden må se oskyldiga ut, men minstingen fick fart på dem…IMG_6967Eftersom förra inlägget var så mörkt, tänkte jag titta in här en kortis för att berätta att jag nu mår lite bättre, och tacka för alla snälla kommentarer! Jag tar det fortsatt väldigt lugnt, några utflykter har det inte varit tal om för min del, men barnen har varit på några med sin pappa och farmor. Vädret är okej, om än inte på sitt bästa sommarhumör, så det är olika små städer de har besökt. Kul här är att det är bara en kvart till Belgien, och en dryg halvtimme till Tyskland, så man kan liksom välja i vilket land man ska fika:)

Men själv nöjer jag mig med äventyr i böckernas värld, just nu är det en av Harlan Cobens deckare. Tyvärr inser jag att jag borde tagit med mig mer att läsa, snart kommer jag ha avverkat min lilla hög, men som tur är har jag också med mig några läsvärda självhjälps-böcker (om att hitta sin egen styrka, mindfulness o s v) och de är ju betydligt mastigare när det kommer till innehåll. Så I will survive här i sängen…

En sak, förutom att ta det lugnt när det kommer till utmattning, är att inse sina begränsningar. Man kan inte beskylla mig för att vara en mästare på det direkt, men igår kväll vid middagsbordet kände jag att jag definitivt fått nog av min älskade familj, och svärmor med tillhörande make. Inte deras fel, men alla var trötta och ljudvolymen blev högre och högre. För mina öron var det tortyr, jag är väldigt ljudkänslig. Jag åt därför upp så fort jag kunde, och sprang sedan till mitt lilla krypin. Persiennerna ner, nattlinnet på, in med öronpluggar, och så boken! En liten stund skulle jag unna mig innan minstingen kom för att sova.

Det dröjde inte länge innan jag hörde; minstingen, i sällskap med…vadå? Raspiga, gälla omänskliga röster som härmade…minstingen. Hon hade nämligen köpt två robotar denna dag. Min man trodde att de på sin höjd skulle gå fram och tillbaka medan de viftade lite med sina stela armar, men nej, de SKREK: ”Hej, jag heter Matilda och bor här och jag älskar att pyssla och allt som är kul”…Tjugo gånger basunerade de ut sitt budskap innan min man tystade dem. Jag tryckte kuddar mot öronen, men kunde inte låta bli att skratta.Minstingen älskar att höras…Och jag fortsätter hålla mig undan, och vara framme när jag orkar.

Stort TACK till dig som läste, och ta hand om dig och de dina!

En författare som sannerligen kan konsten att skriva spännandeIMG_6969