Ett stycke ur Vårmörker…

…och en bild som passar bättre till pågående manus än pågående semester…;

IMG_6728

-Va?! Ska kaninerna bo på hotell i flera veckor? utbrast minstingen när vi var på väg för att lämna dem hos Hildas kaniner häromdagen. Så orättvist! Vi ska ju bara ska sova på hotell en enda natt…Hon köpte inte riktigt förklaringen att kanin-hotell inte är så lyxigt som det låter, inte ens när hon såg det. Men glädjande nog var burarna riktigt stora och fräscha, så Vitnos, Hampus och Isa får det nog bra. Vi andra ska på semester till Nederländerna. Skönt nog kommer vi ha flitigt med husvakter hemma hos oss, så vi kan ägna oss helt åt att koppla av är det tänkt, hos svärmor med make, världens bästa och enklaste par att bo hos. Och det behövs när man är som vi, en hyfsat stor familj bestående av envisa och starka viljor;)

Känner jag mig själv rätt kommer jag inte ta semester från bloggen, men man vet aldrig. Däremot dröjer det nog några dagar till nästa inlägg, nu är det packning som gäller, lång resa och väl framme, bröllop! Men istället för att klaga på hur mycket det är att göra innan vi kommer iväg, tänkte jag lägga ut ett stycke ur manuset Vårmörker som jag skriver på nu. Just det här kapitlet har legat ute på bloggen förut, men det är ett tag sedan. För er som inte är bekanta med handlingen kommer nedan en presentation i form av en baksidestext. Lite för lång och snirklig måhända, men well, håll till godo…(Kan även tillägga att det finns, för den som inte läst det redan, ett lite mer spännande utdrag, i inlägget Ett stycke ur Vårskogen, japp, samma manus, publicerat 19 maj här på bloggen).

Lina och Agnes är tvillingsystrar, men där slutar likheterna. Lina har nyss, tillsammans med sin familj, lämnat storstaden för ett hus på landet, medan Agnes, som arbetar som lokalvårdare i Göteborg är deppig som nybliven singel. Där bor även storebror Olof, fullt upptagen med att klättra uppåt i karriären samtidigt som han försöker göra sin hustru gravid. En dag får han ett anonymt brev som talar om att han har en skuld, som någon han älskar ska få betala.
Men vem? Och vad är det han har gjort? Olof, som fuskat med skatten, vill helst inte gå till polisen. Men breven fortsätter att komma.
Så blir hans Cecilia äntligen med barn, i samma veva som Lina kontaktar honom och berättar att någon smyger runt hennes hus på nätterna. Och Agnes drömmer gång på gång mardrömmar hon inte vill kännas vid.
Ett osynligt nät dras åt runt syskonen som tvingas närmare både varandra och sitt förflutna. Och när alla förstår vem hämnden kommer drabba är det kanske redan för sent.

Stycket nedan handlar just om första brevet Olof fått, och oron det väckt i honom.

”Trots att Olof sagt till sig själv att det verkligen inte fanns någon anledning till oro, kunde han inte släppa händelsen med det anonyma brevet helt. Istället lyckades det göra sig påmint när han minst av allt behövde det, när han hade möte på jobbet till exempel, eller som nu, när han satt på restaurangen och väntade på Cecilia.
Hon hade någon gång hävdat att de åt ute för ofta, men efter att han talat om att halva hans njutning låg i att vänta på hennes entré, för att sedan fyllas med stolthet när hon dök upp, hade hon inte protesterat mer, tvärtom brukade hon bli någon minut sen. Så också nu.
Han fingrade lite på linneservetten men slutade med det när det slog honom att det kunde se nervöst ut. Han var inte nervös. Men det mest irriterande med lappen var ändå att inte veta om det fanns något att oroa sig för. Antagligen inte. Han hade inte gjort något olagligt. Om man bortsåg från det där med skatten.
Han vinkade till sig servitören som precis passerade och bad om en Ramlösa med citronsmak. Men att det skulle ha något med det att göra, nej, det var för långsökt. Ingen visste, förutom den revisor som för en generös summa och i all diskretion utfört tjänsten, och han skulle definitivt inte ha något intresse av att det kom ut i ljuset. I efterhand hade Olof undrat om det verkligen varit värt det, en del sömnlösa nätter hade det blivit, men pengar hade det också resulterat i, och tiden hade gått och inget hade hänt. Förrän nu. 
– Vill du titta på menyn medan du väntar på ditt sällskap?
Olof ryckte till när flaskan ställdes framför honom, och skyndade sig sedan att skaka på huvudet, som om det kunnat sudda ut rörelsen framför den.
– Det blir bra så här, tack, hon kommer snart.
– Absolut. Servitören hade bakåtkammat, mörkt hår och misstänkt vita tänder tyckte Olof, som han blottade i ett leende innan han fortsatte bortåt i lokalen. Den var redan halvfull trots att klockan inte ens var sex, och förvånande var det inte. Enda nackdelen var att den var dyr, allt annat var bra. Den diskreta, men varma inredningen som gjorde att det kändes ombonat och välkomnande, klassisk musik i bakgrunden, och så maten naturligtvis. Han slängde en diskret blick på klockan. Nu borde hon väl ändå komma snart? Han tog en klunk av vattnet, det var precis lagom kallt.
Cecilia visste naturligtvis inget om det. Det var över två år sedan, revisorn hade garanterat honom att det i princip inte skulle gå att upptäcka. Det fanns som sagt ingen anledning till oro. Ändå, lik förbannat gnagde det. 
– Olof?
Han hade missat att hon kommit, hur han nu kunde det. Hon hade gjort i ordning sig extra mycket idag. Cecilia såg alltid bra ut, men i den blå klänning hon hade nu var hon häpnadsväckande. Och läpparna var körsbärsröda. Det passade henne, på något mystiskt vis, trots att hon var så ljus. Eller så var det just därför det klädde henne. Olof visste inte. Även om hon hade vackra, regelbundna drag kunde hon se ganska alldaglig ut innan hon försvann in i badrummet. Sedan höll hon på med sina concealers och penslar och när hon kom ut, voilà, såg hon ut som en modell, och på samma gång, som om hon inte ansträngt sig alls. Lina hade samma gåva.
– Älskling, sa han, reste på sig och drog ut stolen åt henne. Han visste att det såg gammaldags ut, men att hon uppskattade det.
– Tack, sa hon precis som hon brukade och sedan lade hon till: Jag har lust att dricka ett glas vin i dag.
– Visst. Han försökte dölja sin förvåning.
– Jag fick mens i går. Den var så sen att jag började bli säker på att den inte skulle komma.
Alla gånger han mottagit detta besked hade lärt honom att det var bäst att börja med att säga ingenting, alltså höll han tyst.
– Men det gjorde den. Ska vi titta på menyn?
Hon hade sagt allt i en oberörd ton, utan att titta på honom, Olof visste naturligtvis varför. Men först när hon tittade åt sidan, mot servitören som genast kom ilande, såg han på den vackra profilen, på hela hennes hållning, att det var något med hans hustru som inte var sig likt.
– Kan vi be att få titta på menyn, tack?
– Givetvis.
Servitören hade nästan gjort honnör, tänkte Olof, kluvna känslor av svartsjuka och stolthet inuti. Han förstod inte varför hon valt honom, men hon var hans, och så skulle det förbli. Och plötsligt var den känslan extra stark.
– Jag tänkte att vi kan prata lite om julen också, sa Cecilia. Var det sminkningen som var annorlunda, en ljusare ögonskugga än han sett förut eller var håret uppsatt på ett annat sätt? Och varför kände han sig orolig över det nu också?
Han harklade sig.
– Det låter som en bra idé, sa han trots att det inte kunde vara längre ifrån sanningen. Och en flaska vin skulle definitivt bli ett bra sällskap till den här middagen”.

IMG_6684

Avslutningsvis en bild med lite mer sommar-feeling… Största TACK till dig som läste, ta hand om dig, och fuska inte med skatten;)

 

 

 

12 reaktioner på ”Ett stycke ur Vårmörker…

  1. Ethel skriver:

    Första tanken är att Cecilia har träffat en annan och att det är därför hon ser annorlunda ut. Och så det här med mensen, att han hade hört det många gånger. Jag undrar varför …

    Intressant att få ta del av ditt manus.
    Jag har börjag läsa Skuggvinter. Intressant den också. Väcker frågor. Som en bok ska göra, tycker jag.

    Önskar er en fin semester!

    Gillad av 1 person

    • Louise Baumgärtner skriver:

      Vad roligt att du läser, och tycker. (Cecilia och Olof kämpar för att få barn men det går inget vidare, det är därför han hört det så många gånger;) Och oj, lite nervöst att du börjat läsa min bok, men jag har blivit ganska bra på att vila i tanken att alla inte tycker om den, det finns ju faktiskt ingen bok / genre som passar alla, och det är ganska skönt att tänka så. Tänker på dig och din bok och är nyfiken.

      Gilla

  2. Millans Värld skriver:

    Den texten gör mig verkligen nyfiken på att läsa mer, upptäcka vad som är på gång och hur allt kommer att sluta.
    Du skriver bra och på ett sätt som väcker spänning och lust att vilja läsa mer!

    Kram och ha det så fint på er semestertripp.
    Bröllop låter härligt!

    Kram

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s