Det som räknas

IMG_6633

När allt kommer omkring, när vi sorterar bort måsten och stress, längtan efter omedelbar njutning och våra egon för en stund, när vi lyckas nå själva kärnan i oss själva, är det inte så mycket som räknas som speciellt viktigt längre:

Vi vill vara sedda och älskade. Och vi vill vara med dem vi älskar.

Igår satt jag några timmar vid min gamla mormors sida, på sjukhuset. Hon hade kommit dit, tungandad och febrig, tidigare på dagen och nu hade hon två olika sorters antibiotika intravenöst. Varje andetag hon tog var rossligt, och när hon förmådde dricka lite började det genast klucka i hennes mage. Men det hon pratade om var sina minnen.

-Jag har så många goda minnen, sa hon, och eftersom en del av dem även är mina, så delade vi dem. Vi tänkte tillbaka på när vi var i England, bara vi två. På stranden i Brighton där det blåste så mycket att våra fish&chips hotade att ge sig iväg själva… Och på sommarstugan i Hofsnäs, där vi tillbringat många somrar ihop under min barndom. Vi mindes fika-brickan med Marie-kex och hembakade bullar som bars ut i trädgården om dagarna, och hur gott téet alltid smakade på kvällen därför att vattnet från brunnen var av så god kvalitet. Vi tänkte på hur många jular vi firat ihop (alla)! och på morfar förstås.

Jag vet inte om du någonsin fick träffa honom, sa mormor.

-Jo, massor av gånger. Jag var ju tio år när han dog.

-Säger du det, sa mormor, och suckade. Ja, men det var bra det, lilla Louise, för han tyckte så mycket om dig!

Emellanåt skrattade jag, och mormor också även om det mest blev rossel, i andra stunder rann mina tårar. Det såg inte mormor, för hennes ögon var så trötta. Men hon upplevde mycket, betraktade livet inifrån, och jag är oändligt tacksam att jag fick vara med på en del av hennes livsresa. Och jag tänker att oavsett när hon ger sig av, så är det de minnen och den kärlek man upplevt tillsammans med människorna som betytt mycket för en, som man tar med sig.

Men stay strong, stålmormor, för jag vill inte förlora dig än!

Kram på dig som läste, var snäll mot dig själv och andra!

 

 

 

 

 

18 reaktioner på ”Det som räknas

  1. Millans Värld skriver:

    Vackert och känslosamt skrivet om din mormor.
    Det leder mig till eftertanke för jag hade en mormor jag älskade men som gick bort för många, många år sedan.
    Hon fick leva ett långt liv och delade gärna med sig av sina minnen från forna dagar.
    Jag älskade att lyssna till hennes historier om barndom, ungdom, äktenskap, barn osv och eftersom jag tillbringade mycket tid hos min mormor så delade vi på många fina minnen tillsammans.

    Ha en fortsatt underbar dag!
    Kram

    Gillad av 1 person

    • Louise Baumgärtner skriver:

      Tack! Åh, dessa kloka mormödrar…Jag har sån tur som har kvar min mormor än. Hon är 96 år nu och ganska glömsk, så många minnen har jag fått höra många gånger;) Men jag tänker att det är bra, då präntas de in i mig och jag kanske minns dem även när jag blir gammal.

      Gillad av 1 person

      • Millans Värld skriver:

        Min mormor blev lite så också när hon blev äldre. Vissa historier återkom oftare än andra men som du säger, det gör ju att jag kommer ihåg dem bättre. Min mormor dog 5 dagar innan sin 92 års dag. Hon var född 1909 och startade sin familj ganska så sent, förmodligen därför hon hade så många ungdomsminnen att berätta om. Hon arbetade som piga på olika bondgårdar i Västerbotten och slutligen hamnade hon där jag nu bor, en hel del mil hemifrån. Hon fick min mamma när hon var 36 så hon var ”ganska gammal” för den tidens mått mätt. Men hon hann ändå med att få barn, barnbarn och barnbarnsbarn vilket var en stor glädje för henne.
        Hon var en härlig människa, väldigt stark i karaktären och till viss del dominant (i sin egen familj) och en helt underbar mormor/farmor till oss barnbarn. Å en dyrkande gammelmormor till mina egna barn!
        Minns att dom brukade kalla henne för ”Dagge”, hon hette Dagmar!
        Ja vad vore vi utan alla dessa minnen och allt runt omkring oss som bygger minnen som vi kan ta med oss och bädda in djupt i hjärtat!

        Kram igen!

        Gillad av 1 person

      • Louise Baumgärtner skriver:

        Vilken mormor du hade, tack för din utförliga kommentar! Påminner lite både om min gamlamormor, som blev 95 år, och även hon fick barn ganska sent, (med den tidens mått mätt), och om min mormor. Tror att det behövdes vara lite dominant då, speciellt som kvinna…

        Gilla

  2. Tofflan skriver:

    Vi ska vara väldigt, väldigt rädda om det och dem som räknas!
    Igår var det min mormors födelsedag, hon skulle ha fyllt 108 år. Hon blev inte äldre än 59, det vill säga två år äldre än jag. Jag saknar henne fortfarande!
    Till Brighton var jag på egen hand, först som student under tre somrar, sen bodde jag där cirka ett år. År 2017 kunde jag resa tillbaka dit över dagen (vi var i London). Då var det 36 år sen jag var där sist. Och vi kunde resa tack vare pengar som min mamma, som gick bort 2016, lämnade efter sig…
    Vilka sammanträffanden mellan oss… Jag kan inte hjälpa att slås av det…
    Var rädd om dig!!!

    Gillad av 1 person

    • Louise Baumgärtner skriver:

      Ja, oj, verkligen! Jag håller med. Vad synd att din mormor inte fick bli äldre…Och det är också mitt i allt, skönt att bli påmind om det som är viktigt på riktigt. Jag (vi) var bara en enda dag i Brighton, (till skillnad från dig, vilken erfarenhet att ha bott utomlands) men i London, har jag varit en del, då min syster bodde där i några år, och älskade det! Var rädd om dig med, det är så viktigt att komma ihåg just det; att vara rädd även om sig själv, inte bara om andra..;)

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s