Känslor, känslor…

IMG_6346

Ibland är det kanske pms som spökar, när känslorna far runt inuti som en egen naturkraft utan att jag vet varför. Andra gånger är det säkert utmattningen och / eller en taskig kombination, det fanns inga stora reserver innan, och nu finns det ännu färre…

Och så störst av allt; detta att vara förälder. Att vara mamma är fantastiskt, underbart, utmanande, jobbigt, lärorikt och alldeles urjävligt. Med detta inte sagt, (man känner sig alltid tvungen att påpeka det här) att jag inte vill vara mamma, för det är det absolut största och vackraste i mitt liv. Men det är även det som gör mest ont och som gör en så fruktansvärt sårbar. Och som får känslorna att dra iväg som…hittar inget ord här som passar. Tsunami, vulkanutbrott eller de största djupen i havet räcker inte till.

Och bland allt annat man vill, herregud vad man vill mycket, strävar man efter att vara pedagogisk med barnen. Och det klarar man inte alltid av.

-Men gud, skrek min dotter till mig häromdagen, måste du vara en sådan drama – queen jämt!

Men idag hade jag förberett mig, ett mindre tal faktiskt, där jag vävt in ansvar, hjälpa till, skärmtid, ta ansvar, hjälpa till, plocka undan… ja, ni förstår nog vad det mest handlade om. Jag skulle vara lugn och logisk och inte fara ut o s v. Trots allt har det bara gått tre ynka dagar av lovet, och jag hade ingen lust att bryta ihop redan.

Då förekom två av barnen mig genom att säga att de skulle ut och promenera.

Ska ni gå ut? sa jag klentroget och tittade ut från skriv-skrubben för att förvissa mig om att jag verkligen hört rätt. Tillsammans?

Javisst, sa en av dem.

-Okej, sa jag dröjande. Ehh, tror ni att ni kan passa på och handla lite?

-Absolut, sa den andra, vad behöver du? och sedan gick dom. När de kom tillbaka höll jag bara ett litet tal eftersom de verkade så samarbetsvilliga, och då lovade den ena genast att dammsuga övervåningen, och den andra att göra middag. Och jag bara..Okej? Men tack!

Innan jag gick till skrubben igen, bäst att passa på att skriva medan man allt var så lugnt tänkte jag, gläntade jag på dörren till minstingens rum. Hon hade städat, själv, och nu satt hon och målade med stor koncentration. När hon såg mig tittade hon upp med ett leende och sa Jag älskar dig, mamma. Jag borde ha blivit glad och det blev jag också, men jag började även att gråta, och sedan dess kommer tårarna lite när de själva vill. (Häromdagen började jag gråta på grönsaksavdelningen på Willys. Ja, det är sant. Jag tror min äldste såg det, för han sa att han skulle gå och välja chips, och sedan var han borta en kvart. Fast han hjälpte mig väldigt bra med att packa maten sedan och det brukar han förresten göra).

Jaha, det här blev ett känslosamt inlägg för min del, tror att jag måste bryta nu och göra något annat. Som att gå till kaninerna. Det är inte så komplicerat. Jag släpper ut dem i deras i hage i trädgården och städar deras bur,  då blir dom glada. Sedan fyller jag på mat i skålarna, gärna med bitar av äpple i och då är lyckan total. Härligt 🙂

TACK till dig som läste, och ha en riktigt fin söndag! och Ps: Det händer ofta att barnen hjälper till, särskilt de äldre, känner mig tvungen att skriva till det, så ni inte tror att de aldrig gör det. Men ibland överraskar dom en på olika sätt när man inte väntat sig det, och det hände idag. Ds

IMG_4003