Känslor, känslor…

IMG_6346

Ibland är det kanske pms som spökar, när känslorna far runt inuti som en egen naturkraft utan att jag vet varför. Andra gånger är det säkert utmattningen och / eller en taskig kombination, det fanns inga stora reserver innan, och nu finns det ännu färre…

Och så störst av allt; detta att vara förälder. Att vara mamma är fantastiskt, underbart, utmanande, jobbigt, lärorikt och alldeles urjävligt. Med detta inte sagt, (man känner sig alltid tvungen att påpeka det här) att jag inte vill vara mamma, för det är det absolut största och vackraste i mitt liv. Men det är även det som gör mest ont och som gör en så fruktansvärt sårbar. Och som får känslorna att dra iväg som…hittar inget ord här som passar. Tsunami, vulkanutbrott eller de största djupen i havet räcker inte till.

Och bland allt annat man vill, herregud vad man vill mycket, strävar man efter att vara pedagogisk med barnen. Och det klarar man inte alltid av.

-Men gud, skrek min dotter till mig häromdagen, måste du vara en sådan drama – queen jämt!

Men idag hade jag förberett mig, ett mindre tal faktiskt, där jag vävt in ansvar, hjälpa till, skärmtid, ta ansvar, hjälpa till, plocka undan… ja, ni förstår nog vad det mest handlade om. Jag skulle vara lugn och logisk och inte fara ut o s v. Trots allt har det bara gått tre ynka dagar av lovet, och jag hade ingen lust att bryta ihop redan.

Då förekom två av barnen mig genom att säga att de skulle ut och promenera.

Ska ni gå ut? sa jag klentroget och tittade ut från skriv-skrubben för att förvissa mig om att jag verkligen hört rätt. Tillsammans?

Javisst, sa en av dem.

-Okej, sa jag dröjande. Ehh, tror ni att ni kan passa på och handla lite?

-Absolut, sa den andra, vad behöver du? och sedan gick dom. När de kom tillbaka höll jag bara ett litet tal eftersom de verkade så samarbetsvilliga, och då lovade den ena genast att dammsuga övervåningen, och den andra att göra middag. Och jag bara..Okej? Men tack!

Innan jag gick till skrubben igen, bäst att passa på att skriva medan man allt var så lugnt tänkte jag, gläntade jag på dörren till minstingens rum. Hon hade städat, själv, och nu satt hon och målade med stor koncentration. När hon såg mig tittade hon upp med ett leende och sa Jag älskar dig, mamma. Jag borde ha blivit glad och det blev jag också, men jag började även att gråta, och sedan dess kommer tårarna lite när de själva vill. (Häromdagen började jag gråta på grönsaksavdelningen på Willys. Ja, det är sant. Jag tror min äldste såg det, för han sa att han skulle gå och välja chips, och sedan var han borta en kvart. Fast han hjälpte mig väldigt bra med att packa maten sedan och det brukar han förresten göra).

Jaha, det här blev ett känslosamt inlägg för min del, tror att jag måste bryta nu och göra något annat. Som att gå till kaninerna. Det är inte så komplicerat. Jag släpper ut dem i deras i hage i trädgården och städar deras bur,  då blir dom glada. Sedan fyller jag på mat i skålarna, gärna med bitar av äpple i och då är lyckan total. Härligt 🙂

TACK till dig som läste, och ha en riktigt fin söndag! och Ps: Det händer ofta att barnen hjälper till, särskilt de äldre, känner mig tvungen att skriva till det, så ni inte tror att de aldrig gör det. Men ibland överraskar dom en på olika sätt när man inte väntat sig det, och det hände idag. Ds

IMG_4003

 

 

 

 

 

 

 

 

12 reaktioner på ”Känslor, känslor…

  1. Tofflan skriver:

    Jag har inga barn – av olika skäl – men jag ser så ofta hur ”barn”, som är i princip vuxna, aldrig behöver lyfta ett finger. DET tror jag inte är bra för nån inblandad. Många föräldrar jobbar heltid idag och ska dessutom sköta rubbet hemma. Nej, jag tycker att det är rätt att barn ”hjälper till”. En kompis till mig har varit duktigt på detta med sina barn. För ett tag sen kom dottern (runt 25 år) till sin mamma och berättade att hon har studiekompisar som inte ens kan koka te eller ris…

    Gillad av 1 person

    • Louise Baumgärtner skriver:

      Tack för klok kommentar, och jag tycker precis som du. Det enda som händer i familjer där barnen inte behöver hjälpa till är att barnen blir bortskämda och föräldrarna sura och ännu mer stressade än de redan är…Dessutom tänker jag och min man att vi vill rusta dem för vuxenlivet – vem gillar kollegan som aldrig fattat att disken ska in i maskinen, eller partnern som tror att mycket hushållsarbete sköter sig av sig självt? Plus den där detaljen när man flyttat hemifrån ja; att kunna laga mat 😉

      Gilla

  2. Skriva läsa leva - Helena skriver:

    Jag kan inte låta bli att skratta åt de där känslosvängningarna. Trötthet, utmattning, pms … Som om en inte har kontroll alls över sina känsloyttringar. Känner igen mig väl. Fint att barnen fattar att de nog kan behöva hjälpas åt och hjälpa till. Låter som de har bra föräldrar. 🙂

    Gillad av 1 person

    • Louise Baumgärtner skriver:

      Tack snälla för att du tror det, vi försöker men … lika ofta känner man sig totalt misslyckad som förälder. Därför så skönt att skriva öppet om det ibland. Och åh, vad skönt med igenkänning, på något sätt tror man att ”alla andra” är så lugna 😉

      Gillad av 1 person

  3. Millans Värld skriver:

    Jag skrev en kommentar igår som nog försvann.
    Det är lite otydligt hur jag loggar in (för mig alltså).

    Det där med att vara mamma krävs en del, det är som att åka berg och dalbana mellan skratt och gråt, skräck och misstro.
    Ibland fungerar allt perfekt för att i nästa stund gå helt åt skogen.

    Jag har skurit tänder, bitit mig i tungan för att inte säga fula saker, stängt in mig i mitt sovrum och gråtit både av ledsnad och förtvivlan men också av glädje.
    När barnen gjort oväntade saker, när det gått att diskutera med dem utan att de springer från bordet och slänger igen dörren, då har jag känt att det faktiskt går åt rätt håll.

    Idag är alla mina tre barn vuxna, två lever med respektive, min äldsta dotter har barn och min andra dotter väntar, min yngsta son har flytta hem över sommaren.
    När jag ser dem idag blir jag så stolt för dom är så fina, jordad och empatiska som människor och jag har varit den del som fostrat och format dem till dessa underbara människor dom är idag.
    Vem trodde det i vissa stunder liksom?

    Så kontentan som jag försöker få fram är att alla barn (i princip) har den bästa mamman framför sig och man som mamma aldrig kan göra mer än sitt bästa.
    Med kärlek, engagemang och ännu mer kärlek blir de flesta bra människor!

    Kram från mig som har kraschat in i väggen minst tre gånger de sista 10 åren!

    Gillad av 1 person

    • Louise Baumgärtner skriver:

      Trist med kommentarer som försvinner, och extra irriterande när man skrivit långa sådana, har hänt mig också några gånger…TACK för att du så generöst delar med dig av din livsresa, också den med barnen! Det är så skönt att höra att andra också varit där (och kommit helskinnade igenom det hela;)…Även om man förstår det egentligen, är det lätt att känna sig ensam i känslan av att inte räcka till, och tappa tålamodet trots att man vill väl, och tänka att alla andra gör alltbättre. Du har så rätt; kärlek och engagemang är det viktigaste, och jag förstår verkligen att du är stolt med vuxna barn, barnbarn och allt 🙂

      Gilla

  4. Mirjam skriver:

    Känner verkligen igen mig i det här. Ibland känns det som att en behöver få trycka på en pausknapp i det kaotiska föräldraskapet och bara få andas och återhämta sig. Få utlopp för alla de där känslorna som annars gör att en tar ut det på barnen och som i sin tur leder till dåligt samvete. Det är sannerligen inte en lätt uppgift att vara förälder. Men finns en tröst ändå i att läsa om att andra tampas med samma känslor av otillräcklighet och en får påminna sig om att det är okej att bryta ihop ibland och sedan ta nya tag. Vi gör så gott vi kan. ❤

    Gillad av 1 person

    • Louise Baumgärtner skriver:

      Nej, det är verkligen så himla svårt att vara förälder… Men igenkänning är så skönt! Jag har kontakt med några goa, kloka mammor och att kunna prata av sig med personer man litar på (man vill ju inte lämna ut sina egna och barnens bekymmer till vem som helst) det är hela skillnaden, skulle jag vilja påstå. Att få kloka råd, veta att andra också blir skitarga och är opedagogiska, att få höra om andras problem, ibland av den sorten man inte alls känner igen.. Samt att få höra att det mesta ordnar sig. Så läkande och befriande.

      Gillad av 1 person

  5. minkreativitetsblog skriver:

    Barn, det är det bästa som finns, men otroligt jobbigt och jag tror att idag i dagens värld är det hundra gånger värre än vad det var när mina barn var små och ändå tyckte jag att det var jobbigt. Min son har ännu inga barm. Nu har min dotter tre söner och jag känner av hur trött hon är. Jag hjälper till när jag kan och orkar. Vi är förskollärare både hon och jag och jag tror att vi sätter ännu större krav på oss att vara pedagogiska. Men en mamma är bara mamma till sina egna barn det måste vi komma ihåg.
    Ps. Nu har jag läst ut Skuggvinter, den var så otäck och spännande och så bra skriven att det gick inte att skuta läsa.
    Nu väntar jag på din nästa bok och hoppas att den inte ger lika många rysningar.
    Du är en skicklig författare och jag tror att du är en bra mamma.

    Gillad av 1 person

    • Louise Baumgärtner skriver:

      Ja, det är det bästa som finns, men som sagt, det finns inget annat som gör en så sårbar. Och så alla dessa känslor!! En grej jag verkligen tror är jobbigare nu än förr är att ha koll så att det inte blir för mycket skärm…Oj, TACK för dina fina ord om Skuggvinter, och om mig som författare. Det gläder mig oerhört mycket! Möjligtvis ger nästa bok lite mindre rysningar, men man vet aldrig vart det drar iväg när allt satt igång;)

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s