Ett stycke ur Vårskogen

IMG_5400

Här kommer ett stycke ur Vårskogen som jag skrivit nyss. Det utspelar sig i första delen av mitt manus, och det börjar närma sig jul. Observera att det säkert smugit sig in några smärre (korrektur)fel i det, jag är en aning stressad då jag snart ska till kyrkan, och att det inte är någon slutlig text, utan det förmodligen kommer ändras på den i det evinnerliga, alternativt strykas:)

Hur som helst, hoppas att det är förståeligt, (en del meningar har blivit extra förklarande så att ni ska kunna hoppa rakt in i boken). En liten s.k baksidestext först så att ni får en hint om vad Vårskogen handlar om:

Tyck gärna till och ha en fin söndag:)

Lina och Agnes är tvillingsystrar, men där slutar likheterna. Lina har nyss, tillsammans med sin familj, lämnat storstaden för ett hus på landet, medan Agnes, som arbetar som lokalvårdare i Göteborg är deppig som nybliven singel.

Där bor även storebror Olof,  fullt upptagen med att klättra uppåt i karriären, samtidigt som han försöker göra sin hustru gravid. En dag får han ett anonymt brev som talar om att han har en skuld, som någon han älskar ska få betala.
Men vem? Och vad är det han har gjort? Olof, som fuskat med skatten, vill helst inte gå till polisen. Men breven fortsätter att komma.
Så blir hans Cecilia äntligen med barn, i samma veva som Lina kontaktar honom och berättar att någon smyger runt hennes hus på nätterna. Och Agnes drömmer gång på gång mardrömmar hon inte vill kännas vid.
Ett osynligt nät dras åt runt syskonen som tvingas närmare både varandra och sitt förflutna. Och när alla förstår vem hämnden kommer drabba är det kanske redan för sent.

I stycket nedan har Linas sexåriga dotter Sofia  berättat att hennes gosedjur Alf har kommit bort. De tittar efter honom en stund, bl. a i lillebror Jakobs rum, men då Lina är trött och inte orkar leta, försöker hon avleda Sofias uppmärksamhet genom att föreslå att de ska göra något tillsammans. De sitter nu och målar på Sofias rum medan Lina, utan att riktigt förstå det, känner en oro gnaga inuti. Hon har ofta en känsla av att någon finns utanför huset på kvällarna, och ibland har någon ringt utan att säga något. Några veckor tidigare försvann dessutom hennes nycklar, då hon glömde dem i dörren till uthuset. De återfanns några dagar senare, liggande utanför deras ytterdörr, hon fick intrycket av att de slängts i snön, och den som lämnade tillbaka dem har inte gett sig till känna.

– Vad fint du målar, mamma! Det var tydligt att Sofia var full av beundran. Lina tittade på pappret, hade inte tänkt på vad hon gjort, hur blommor i blå och rosa färger åmade sig på sina stjälkar.
– Det ser ut som människor på något sätt. Och där är du och moster Agnes! Sofia pekade på två rosa blommor som växte nära varandra, lika höga och av samma sort men olika i sin framtoning. Och det är morbror Olof, fortsatte Sofia. Lina fnissade till när hon såg den robusta växten bredvid som avslutades med en blå och stor knopp.
– Jag tror faktiskt att du har rätt.
– Kan vi träffa dem snart?
– De kommer ju hit på julafton, då ska vi ha det riktigt fint här. Du kanske vill hjälpa mig att ta fram julsakerna snart? Häromdagen kollade jag efter tomten vi brukar ställa framför dörren vid jul, men jag hittade honom inte. Du vet, den stora med lykta i handen.
– Ja! Vi kan leta efter honom nu. Hon kunde se hur ivrig Sofia blev, och hur hon lika fort blev bekymrad. Jag hade glömt att Alf var borta, sa hon. Kan vi titta i Jakobs rum igen?
Något i det Lina sagt hade slagit an en orolig klang även hos henne själv. Återigen gled hennes blick över kartongerna i korridoren när de gick mot Jakobs rum, och precis som innan väckte det obehag.  När hon klivit in i hans stökiga lilla rum gick hon fram till fönstret och tittade ut, på den del av vägen som slingrade sig bort från byn.
Det hade, ovanligt nog passerat ganska många där dagen då hon burit kartongerna till uthuset, glömt nyckelknippan i låset, och den därefter försvunnit. Förskoleavdelningen som tågat förbi, Jonatan förstås på sin dagliga joggingtur, fler bilar än vanligt om hon inte mindes fel. Och Ellinor. Lina hade stått och stirrat ut genom fönstret i det kontor hon försökte skapa åt Micke, när hon fått syn på hur Ellinor stått stilla utanför, likt hon inte kunde bestämma sig för om hon skulle ringa på eller inte.

Det kunde väl ändå inte vara hon som tagit nycklarna? Var det därför hon verkat så nervös när Lina gått ut och hälsat? När de sågs i affären, och sedan tagit en fika ihop hade hon gjort ett helt annat intryck. Lina hade till och med tänkt att de kanske kunde bli vänner. Skärp dig, tänkte hon, bli inte paranoid nu. Hon hörde Sofia leta, det måste vara plastbackarna hon gick igenom. Och så kom insikten med full kraft, bröt sig igenom det undermedvetna och flöt upp till ytan:
Det hade börjat försvinna saker i huset efter att nyckelknippan kommit bort. Eller? Hur kom det sig att hon fortfarande inte hittat den halvmeterhöga trätomten från sitt barndomshem? Eller det inramade fotografiet på hela familjen som hon tänkt sätta upp i vardagsrummet? Hon hade skämts när Micke kallat det hon berättat, alla tecken på att någon rörde sig utanför huset för inbillning, och försökt dämpa sin rädsla med att inget mer hänt sedan nycklarna kommit tillrätta. Inte alls, insåg hon nu, lagt ihop den händelsen med alla småsaker som saknats det sista, utan skyllt det på trötthet och vissa kvällar, för mycket vin. Till och med nu när rädslan slog klorna i henne, förstod hon orimligheten i alltihop. Vem skulle ta sådana saker; vinöppnaren, hennes almanacka? Billiga, betydelselösa saker. För andra.
– Jag hittar honom inte, mamma.
Sofias röst var åter ledsen. Någon som vill jävlas, tänkte Lina. Och denna någon har även börjat röra sig inne i mitt hus. Bredvid skräcken, och därefter tvivlet, förvånades hon av ursinnet som kom, det som var likadant som när hon hittat nyckelknippan, några dagar efter att den försvunnit. Hon fortsatte titta på vägen utanför fönstret. Hade gått på den några gånger, visste att efter sjön som hette Klarsjön kom det fler hus, mer eller mindre gömda i skogen.
– Vi hittar honom, sa hon till Sofia. Oroa dig inte.