Grönt, skönt och annat som ger syre

IMG_6070

När du slutar stressa kommer du upptäcka att tid är allt du har. 

Visst låter det klokt? Vet inte om det är skapat av mig, eller om jag läst / hört det, hur som helst var det en mening som kom till mig häromdagen. Förmodligen en kombination, jag läser, förutom skönlitteratur, ganska blandade sorters självhjälps-böcker. För jag har  verkligen insett att jag är tvungen att ändra på en hel del, både inuti och i min tillvaro, för att tillfriskna.

Från min utmattning som är en välsignelse, inte en förbannelse.  Detta kan förmodligen låta provocerande för en del, men då får ni komma ihåg att vi alla är olika med vitt skilda historier och blir sjuka av olika skäl. Samt att jag nu skriver min historia, ingen annans. Och då menar jag, som sagt att det var en välsignelse, om än en förklädd sådan, att jag gick in i väggen förra sommaren.

Det var inte min kropp som svek mig, det var jag som svikit den för länge. Inte av mening eller ens dumhet, tvärtom hade min livsstress pågått under så lång tid att den blivit ett av de starkaste och mest drivande dragen i min personlighet. Och på sin väg där den drog fram likt en tornado skövlade den bl. a den eftertänksamhet och klokskap, som jag i normala fall skulle haft tillgång till.

I efterhand är det lätt att lägga ihop varningarna; svåra sömnsvårigheter i flera år, nästintill ständig yrsel och trötthet, sökt akut två gånger för hjärtklappning, och på slutet återkommande infektioner. Men det är i efterhand, det. När det pågick var jag alltför stressad för att kunna lägga ett sådant sammanhängande pussel.  Både svaga och starka signaler nonchalerades. Dessutom hade mitt hjärta kontrollerats och inget var fel, det var bara jag som var lite…stressad.

Jag låg på akuten med EKG och korrläste Skuggvinter på mobilen hösten 2017, innan den släpptes. Och tyckte att jag var smart som tog vara på tiden medan jag väntade på läkaren mitt i natten. Hur sjukt är inte det?

Inte konstigt att min kropp till sist sa ”Jag orkar inte med dig längre! Lägg av, annars lägger jag av!” För det är precis vad en utmattning säger.

Summan av kardemumman är att jag inte tål stress längre. Faktum är att det räcker med att jag skriver detta så  börjar hjärtat skena i bröstet på mig. Men lugn, lilla hjärtat, jag får avsluta detta inlägg snabbare än jag tänkte och gå och sova istället, som jag numera gör varje dag. För sakta, långsamt så lär jag mig faktiskt. Bland annat för att kroppen numera larmar så starkt att jag måste lyssna (tack kroppen)! Just det, TACK!

För naturligtvis har den, alla kloka människor runt mig och självhjälps-böcker rätt: det är inte bra att stressa, utan rentav farligt i sin förlängning. Och hade jag inte blivit sjuk på detta vis, hade det kommit något värre senare. Så nu arbetar jag varje dag för att ändra livsstil. Med hjälp av meditationer, skogspromenader, vila, och annat. Sådant som ger energi, inte tar.

Jag kämpar också för att göra saker långsamt, en sak i taget. Jävlar, vad svårt det är, att plötsligt sjunga långsamhetens lov, efter att ständigt ha dansat disco till dunka-dunka. Ändå, vill jag inbilla mig och hoppas att det är sant, går det bättre och bättre. Och i frånvaron av stress, i kortare eller längre stunder, växer något av det starkaste och vackraste vi har, något vi alla borde sträva efter, men som allt för många ofta glömmer att ta vara på, fram: Närvaro.

Jag gör inte lika mycket längre, jag presterar inte som förut.

Men vem sjutton har försökt att inbilla oss att det är därför vi lever?

IMG_3812

Så jag slutar med dessa ord; Se till att du går DIN väg genom livet. Det är skitsvårt, men allvarligt talat, vilka andra alternativ finns det?