På rätt väg, hoppas jag ;)

IMG_5543

…Ja, som bilden antyder här: When nothing goes right, go left. Har nyss fått reda på att Försäkringskassan inte beviljar mig fortsatt sjukpenning. Orsak: Min utmattning är bättre, men höger arm fortfarande nedsatt. Men eftersom armen nu är ett större problem än utmattningen, kan jag söka mig ett nytt jobb som inte kräver hög koncentration (detta eftersom utmattningen ändå kvarstår) och som samtidigt är fysiskt lättare, tycker Försäkringskassan. Men det tycker inte jag. Den största och viktigaste orsaken till det är att jag helt enkelt inte vill byta arbete. Man kan inte anklaga mitt städjobb för att vara glamoröst på något vis, men jag trivs med det, och dessutom får jag massa ”gratis”-tid att tänka på både aktuella manus och vardagsproblem. Och nu när hjärnkontoret har börjat fungera igen, är det just vad jag gör. Men även om jag ville göra något annat, skulle jag inte orka söka nytt jobb.  Jag är otroligt tacksam och glad för att jag mår så pass bra som jag gör nu, men där är jag ännu inte…

Vad känner jag nu då? (Om någon undrar). Är jag besviken, arg…? Nej. Psykologen hade förberett mig på detta, eftersom Försäkringskassan de sista månaderna dragit åt tumskruvarna ännu hårdare än innan, så jag var beredd. Men eftersom armen tyvärr inte blir bra för att man inte får sin sjukpenning beviljad, har jag och min (stöttande)  arbetsgivare snickrat ihop en lösning: På tisdagar och fredagar går jag iväg och jobbar full dag, men på onsdagar tar jag ut semester. Detta för att skydda min SGI medan armen förhoppningsvis blir bättre. Vad detta i praktiken även innebär är mer skriv-tid. För det har jag bestämt. Vi snackar inte heldagar här, där är jag inte heller ännu, men det ska i alla fall bli mer. Och det känns roligt! Start imorgon. Men inte nu. Nu är det dags att sova. Var sak har sin tid, och allt det där, och utmattningen har gjort att jag ofta känner mig som en Skal-man. Ni vet, han med sov-klockan 😉 Tack till dig som läste och ta hand om dig och de dina!