Att tro

IMG_4521

Jag filosoferar runt fenomen som finns, men inte syns…eller hur är det egentligen ?

Jag höll det länge ganska hemligt (precis som jag förut gjorde med skrivandet) men det tänker jag inte göra längre:

Att jag tror på allt möjligt. Änglar, energier, tankekraft…you name it. Ja, precis så! För framför allt tror jag på något som vi inte kan se med blotta ögat, men som finns där. En del kallar det religion, eller häxkraft, en tredje magi eller telepati, eller en Oändlig Intelligens. Det sista tror jag personligen är väldigt nära sanningen. För jag misstänker att även om jag oftast kallar det Gud och änglar, så är detta Något fantastiskt mycket större och mer fulländat än vad vi med våra sinnen kan föreställa oss. Det låter sig inte fångas i en tro, eller med ett namn, men det genomsyrar, och påverkar allt.

På det tror jag fullt och fast. Jag ber mycket, ja herregud vad jag ber. Och upplever mig förbluffande ofta bönhörd.

Följdfrågan är naturlig, och berättigad, att ställa: Om jag har fel då? Om allt är bara slump och tur / otur, det som händer och det vi själva förmår skapa med våra förutsättningar? Inte så illa det heller, förstås. Men jag tror, som sagt,  på mer än det. Och är det fel, blir jag hellre lurad än att upptäcka det. Japp, faktiskt.

För det är helt enkelt roligare att tro på det osynliga och magiska i den grå vardagen, än på inget alls. Och, tänker jag, även mer kraftfullt.

Tro kan försätta berg, heter det ju, och bara det är en spännande tanke! Ni som följer bloggen läste antagligen om mitt tanke-experiment nyss: I stort sett alla hemma hade influensan, det var huvudsakligen jag som skötte om dem, och jag bestämde mig helt enkelt för att jag inte kunde bli smittad. Nu har det gått två veckor hemma och alla andra, sex pers, blev sjuka. Men inte jag. Jag blev inte ens småförkyld. (Visst är det lite coolt ändå?)

Nu har Försäkringskassan börjat krångla med mig. Eftersom min värkande högerarm numera är värre än utmattningen, anser de att jag är kapabel att söka mig ett nytt, och lättare fysiskt arbete som inte kräver så hög koncentration. Det finns inte på kartan, kan jag säga.

För det första orkar jag inte söka ett nytt jobb, eftersom jag fortfarande inte är helt bra på utmattnings-fronten. För det andra, och det viktigaste, så VILL jag inte. Hade jag arbetat heltid som lokalvårdare,  hade jag förstått vad Försäkringskassan menade. Men nu är min heltid 15 tim/vecka, och jag tycker att det är rimligt att min arm ska bli så pass bra att jag åter klarar av det. Ändå, just nu, har jag så mycket värk, att jag sätter mitt hopp till ett Mirakel. Fast inte bara det, utan även till en osteopat med gott rykte, som jag var hos för första gången i tisdags. Och mina böner.

Ni som har för vana att kika in här, följer väl med mig på den resan hoppas jag 😉 Och vad du än tror på, eller inte, TACK för att du tog dig tid att läsa. Kom gärna med synpunkter. Kram!