Olika stigar

I förrgår drog jag och min syster ut alla barnen på skogspromenad. De stora protesterade inte, de tycker om det, men de mindre gnällde. Men det struntade vi i. Vare sig det är vardag eller ledighet mår alla bäst av variation. Det är inte förbjudet med skärmar här i huset, gudarna ska veta att jag ofta tycker att det blir för mycket av den varan, men det ska inte bara bli skärm. Och det har det verkligen inte varit nu i juldagarna. Vi har ätit gott, både borta och hemma, träffat närmaste släkten, varit på mellandags-rea. Jag tycker att vi har fantastiskt rika dagar, och jag räknar mina välsignelser, men här finns också sorg.

Vi har svärfar hos oss, kanske för sista gången. Han är svårt sjuk. Vissa stunder märks det inte, och i andra är det tydligt. Hans behandling skulle påbörjats igår, men han ville så gärna komma till oss och läkarna gav honom lov. Nu börjar jag gråta.

Min syster bor i Italien, men är just nu här med man och sjuårige son. Det är madrasser och kuddar och täcken högt och lågt hos oss, och någonstans mitt i det springer jag runt och försöker ta vara på allt, och mig själv samtidigt. Jag vet inte om jag lyckas något vidare men jag gör mitt bästa. Det roligaste var kriget med min systerson häromdagen. Och jag brydde mig inte ett dugg om att mina barn sa att jag var liiiite pinsam, för jag hade äntligen hans fulla uppmärksamhet och vi skrattade så mycket. Och jag dog minst nio gånger, och då skrattade han ännu mer.

Jag vet att vi här hemma försöker fånga stunderna, alla på sina egna sätt. Och barnen har naturligtvis olika sätt att ta in att farfar är sjuk. Häromdagen hade han, (av misstag får vi hoppas, han har dålig syn och trodde nog att det var skräp;) slängt flera av ena dotterns julklappar i papperskorgen, när han fick sova i hennes rum över natten. Att hon inte blev arg utan snällt plockade upp dem och bara sa det i smyg till oss, säger en del om hennes kärlek till honom.

Jag hade tänkt väva ihop något filosofiskt här om att vi alltid har vår egen stig att gå på, trots att vi alla befinner oss på livets väg tillsammans, men märker att jag inte får till orden längre. Jag ska gå ut i huset istället, se vad alla gör och ta vara på dem jag hittar. Det är sann rikedom att få ha dem man älskar runt sig. Det är det viktigaste att komma ihåg när man är lediga tillsammans. Kram på er!