Fredag kväll

IMG_4251TACK för alla kommentarer, kloka och stöttande! Jag skulle så gärna vilja träffa er allihop:) Två av er bloggare har jag ju haft förmånen att träffa, flera gånger t o m och det har varit så roligt! Och det ni skriver här på min sida hjälper verkligen.

Jag håller på att tillfriskna efter en utmattning. Det känns mer och mer för varje dag och det är sagolikt UNDERBART! Men i kölvattnet av det stiger rädslan för jag inser att jag ÄR INTE BRA PÅ ATT TILLFRISKNA FRÅN MIN UTMATTNING! Jag önskar att jag kunde skriva något varsamt och vackert här som Långsamt håller jag på att finna ett nytt jag…men sanningen är att jag känner mig mer och mer som mitt gamla jag och det känns inte bra. Japp, jag skrev det i förra inlägget och kommer med all säkerhet skriva det igen, och det är säkert terapeutiskt viktigt; Att upprepa för sig själv att man VET ATT MAN GÖR FEL! När jag återigen stressar…bara för att få saker gjort. Och till mitt försvar kan jag säga att det är inte lätt att hålla igen när det finns så mycket som sackat efter. Det nödvändiga har blivit skött, inte mer. Våra smutsiga fönster t ex, jag vill knappt se eländet när solen skiner in. Och barnen har också förändrats, yes, för de har blivit tonåringar. Och nu håller jag på att bli galen för min yngste son har Nerf-krig (stora färgglada vapen) och har involverat alla utom äldsta dottern och min man (vart är han förresten)? Kriget är utanför min skrubb, när jag förfärat tittade ut nyss var det för att konstatera att det var osäkert om jag ens skulle kunna komma ner för trappan och hämta mer vin.

-Dö zombie, DÖÖ!! ropar minstingen med min mans keps på sig (vart ÄR han)? Jaha, nu ropar han irriterat från badrummet. Typiskt.

– Stå vid dörren som skydd, annars är du snart död, säger äldsta till yngsta nu. Inte svårt för mig att ge upp i det här läget. Man kan rabbla hur fina meditations-mantran som helst, det hjälper inte. Nu ska jag försöka komma ner, jag skriver vidare om jag överlever.

En stund senare: Jag överlevde. Och lyckades ta denna bild. Nu orkar jag inte skriva mer om hur dålig jag är på att bli frisk. Förmodligen lika bra. Och kanske ett sätt skulle vara att bli lite snällare mot mig själv. Trots allt har jag varit jag ett helt liv och det är inte lätt att ändra på. Inte heller är det enkelt att ändra på familjen. Och det vill jag inte heller (kanske bara på några ynka smågrejer;) Med det är det klart slut från lilla Öxabäck idag. Ha en riktigt fin helg och TACK för att du läste!