Fredag kväll

IMG_4251TACK för alla kommentarer, kloka och stöttande! Jag skulle så gärna vilja träffa er allihop:) Två av er bloggare har jag ju haft förmånen att träffa, flera gånger t o m och det har varit så roligt! Och det ni skriver här på min sida hjälper verkligen.

Jag håller på att tillfriskna efter en utmattning. Det känns mer och mer för varje dag och det är sagolikt UNDERBART! Men i kölvattnet av det stiger rädslan för jag inser att jag ÄR INTE BRA PÅ ATT TILLFRISKNA FRÅN MIN UTMATTNING! Jag önskar att jag kunde skriva något varsamt och vackert här som Långsamt håller jag på att finna ett nytt jag…men sanningen är att jag känner mig mer och mer som mitt gamla jag och det känns inte bra. Japp, jag skrev det i förra inlägget och kommer med all säkerhet skriva det igen, och det är säkert terapeutiskt viktigt; Att upprepa för sig själv att man VET ATT MAN GÖR FEL! När jag återigen stressar…bara för att få saker gjort. Och till mitt försvar kan jag säga att det är inte lätt att hålla igen när det finns så mycket som sackat efter. Det nödvändiga har blivit skött, inte mer. Våra smutsiga fönster t ex, jag vill knappt se eländet när solen skiner in. Och barnen har också förändrats, yes, för de har blivit tonåringar. Och nu håller jag på att bli galen för min yngste son har Nerf-krig (stora färgglada vapen) och har involverat alla utom äldsta dottern och min man (vart är han förresten)? Kriget är utanför min skrubb, när jag förfärat tittade ut nyss var det för att konstatera att det var osäkert om jag ens skulle kunna komma ner för trappan och hämta mer vin.

-Dö zombie, DÖÖ!! ropar minstingen med min mans keps på sig (vart ÄR han)? Jaha, nu ropar han irriterat från badrummet. Typiskt.

– Stå vid dörren som skydd, annars är du snart död, säger äldsta till yngsta nu. Inte svårt för mig att ge upp i det här läget. Man kan rabbla hur fina meditations-mantran som helst, det hjälper inte. Nu ska jag försöka komma ner, jag skriver vidare om jag överlever.

En stund senare: Jag överlevde. Och lyckades ta denna bild. Nu orkar jag inte skriva mer om hur dålig jag är på att bli frisk. Förmodligen lika bra. Och kanske ett sätt skulle vara att bli lite snällare mot mig själv. Trots allt har jag varit jag ett helt liv och det är inte lätt att ändra på. Inte heller är det enkelt att ändra på familjen. Och det vill jag inte heller (kanske bara på några ynka smågrejer;) Med det är det klart slut från lilla Öxabäck idag. Ha en riktigt fin helg och TACK för att du läste!

 

 

7 reaktioner på ”Fredag kväll

  1. lakandeliv skriver:

    Ja, vad kul det skulle vara att träffas! 🙂
    Mina barn är ju i princip vuxna nu men jag känner igen hur det var. Inte lätt att få återhämtning mitt i orkanen. Mina fönster kan man inte heller se igenom, sedan något år tillbaka nu…plågsamt när solen skiner och man ser eländet ännu mer. Men jag har hopp! Även om det tar tid, och man blir ju ingen annan än den man är men man kanske kan lite i taget hitta nya sätt att förhålla sig, så tror jag att vi ändå kommer framåt. Ett steg i taget. Även om det inte verkar så när vi tar två steg fram och ett tillbaka! Vilken sötnos i trappen! Många kramar.

    Gilla

    • Louise Baumgärtner skriver:

      Visst skulle det vara kul att ses! Och givande, det är jag helt säker på. Ja, det är verkligen så, ett mödosamt, (eller för stressigt) steg i taget. Skönt att höra att man inte är ensam om smutsiga fönster;) Kram!

      Gilla

  2. Annika skriver:

    Jag brukar (lite pretto) kalla det här för mitt nya liv, och jag tänker att där ingår att vara medveten om att jag är en person som är rätt usel på att inte stressa upp. Förut var jag inte medveten om det, och körde således mig själv i botten.
    Det är SKÖNT att tillåta sig själv att vara gamla stress-jaget ibland, och inse att hon går att hejda (åtminstone ibland).
    Du skriver så himla träffsäkert om allt och jag önskar att det funnits såna här inlägg att läsa när jag var nere på botten. Kram på dig!

    Liked by 1 person

    • Louise Baumgärtner skriver:

      Vad bra det där lät, särskilt att det där med att vara medveten om sin stress räddar en del. Visst vet jag det, men ibland behöver man se det på pränt, som nu när du skrev det så klart och tydligt! Jag är så himla glad att jag får kommentarer av detta slag när jag nu är där jag är:) Kram!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s