Om du vill skriva en bok

Hej på er😊Ännu ett inlägg från sängen, tidig morgon. Känner mig så gott som frisk, lite tröttare än vanligt bara.

Nät jag låg och vilade igår ringde äldste sonen och berättade att gymnasieskolorna ska stänga. Så på måndag blir det undervisning hemifrån för hans del. Vilken tid vi lever i…

Det blev några timmar igår med Vårmörker, Ljuvligt, underbart. Lycka att sätta sig i skrivskrubben, laddad med kaffe skrivlust, och tända ljus. Samt resterna av en kaka som minstingen bakat😊

Sedan kommer problemen och presenterar sig. Hehe, lite så är det , faktiskt. Naturligtvis finns stunder, dagar med flyt. När fingrarna flyger över tangenterna och karaktärerna leder dig så tydligt att det bara är att följa med. Men det är långtifrån alltid så…

Igår var det avbrottet, alltså det faktum att jag inte skrivit så mycket de sista veckorna, som gjorde att det gick trögt.

Om du skriver, eller vill skriva en bok, skriv så ofta du orkar, helst varje dag✍️Om vissa dagar blir en kvart, är det bättre än ingenting. Jo, faktiskt. Och om du inte kan skriva, så tänk på det. Fundera på nästa scen, eller något problem. Överraskande många bra idéer kommer när man gör något helt annat. Och ju mer du umgås med ditt manus, desto bättre blir det.

Hoppsan, nu ringer min inre frukostklocka! Hela huset tyst och mörkt, ska smyga upp, och se om det snöat inatt. Och gissa vad jag ska göra när barnen gått till skolan?!

KRAM på er🥰Hoppas ni får en fin dag, och att ni får göra något ni tycker om❤️För det är alla värda!

God morgon!

Idag bloggar jag från sängen, klockan är fem i sex och jag har en liten stund på mig innan det är dags att börja med frukosten. Ska snart hämta kaffet. Mysigt.

Lyckligtvis känner jag att livsandarna börjar återvända. Förkylningen är på väg bort, och har än så längre inte ersatts av något annat symptom. Bara hoppas att maken och jag har samma elände nu, så att inte jag blivit smittad av barnen, och han på jobbet, och vi får ännu en omgång, fast av varandra…😣

Nåväl, igår åkte vi i alla fall till Borås och gjorde testet. Ganska obehagligt, där uppe i näsan, men det gick fort och på utsatt tid.

Men vet ni vad, idag ska jag sätta mig vid datorn och skriva en stund. Mitt mål 7 sid per vecka har ju gått åt skogen de sista veckorna. Fast egentligen bara två. För en månad sedan; en jättejobbig vecka p g a en tråkig händelse. Veckorna därefter: Sjukdom, MEN genomläsning av hela manuset två gånger, vilket följdes av planerande och vässande av synopsis. I söndags; jag började tappert med målet, skrev en sida. Sedan slog förkylningen till🤧

(Bredvid min säng, värsta sjukdagen)🙈

Men idag. En sida vore nice✍️Nu dags att göra frukost dock. KRAM på er, varmaste tack för att ni läser, och kommenterar🥰

Var rädda om er, och om varandra❤️

Ur led är typ allt…

Knappt hann jag få upp adventspyntet, så slog en riktig brakförkylning till.

Sedan återstod endast att ligga och glo på denna sneda stjärna från sängen. När jag orkade. Maken var ännu sämre, han firade in första advent med feber och hosta. Imorse var han lite andfådd. Då blev han så rädd att han gick och lade sig, och sedan dess har dörren varit stängd. (Jag vågar knappt titta till honom).😳Vi har fått tid för att testa oss imorgon.

Äldste sonen har hjälpt till väldigt mycket de sista dagarna. Lagat mat, fyllt och tömt diskmaskinen, och varit hos kaninerna. Jag har swishat en extrapeng, utöver månadspengen. Visst ska man hjälpas åt i en familj, men det är också viktigt att bli uppskattad för det man gör🥰

Idag är jag lite piggare, eller så är det bara önsketänkande eftersom maken är tröttare. Utöver att få iväg barnen till skolan (ja, de får gå iväg, vi har kollat) har jag tagit hand om kaninerna, varit i tvättstugan och börjat vattna husets alla (törstiga) växter☘️När jag sagt hejdå till er ska jag äta, och sedan hämta yngste pojken. Nu hör jag tonårsdottern snurra runt i huset, i sin egen (mobil)värld. Men hon fixar sig något i köket, bra😊

Corona har fått allt ur led, det är tydligt. Rubbat såväl rutiner som människor ur välkända banor. Skapat rädsla och mörker. Men klokskapet och kärleken kanske växer sig starkare i detta kaos? Det får vi verkligen hoppas. Kram❤️

Ett rent nöje

Oj, vad jag har jobbat i veckan…Dubbelt upp mot vad jag brukar.Men förutom en dag har jag tyckt om det☺️

Däremot har familjen klagat. På att det inte funnits så mycket att äta (läs; välja på) som vanligt. Jag har inte hunnit storhandla. På att det varit allmänt stökigt. Ja, jag vet; alla borde hjälpa till i en familj, det är min åsikt också. Men det sista året har varit så kaotiskt periodvis, att normala regler och normer slagits ut. Jag och min man har numera lärt oss att välja våra strider. Vissa av barnen hjälper till, andra stökar mest ner. Och jag är den som plockar upp. Viken tur att jag tycker om att städa

I torsdags kväll talade jag om för tonårsdottern att jag skulle åka till jobbet kvart över sex även nästkommande dag.

– Nej mamma, sa hon då. Inte imorgon igen. Då blev det varmt i mig. Hon tycker oftast att det är skönt när jag lämnar huset. Men inte i denna omfattning, tydligen.

Idag är det lördag och dags att…STÄDA😅Men först ska jag sätta mig en stund med Vårmörker. Och mot kvällen ska jag plocka fram stjärnor. Torka av dem och putsa fram glansen. Få dem att lysa så fint som de är ämnade att göra. Både dem som bor i själen, och de som ska stå i fönstren. Tack snälla för alla fina kommentarer i förra inlägget🥰KRAM, och hoppas att du får en fin första advent✨

När det brister…

Jag jobbade extra igår, på en annan avdelning än min. Kollegorna var trevliga, men i slutet av dagen förstod jag ändå att jag inte varit önskvärd. Jag fattar hur de menade. Även om jag är van vid städning var den typen ny och väldigt krävande, och jag täckte inte upp för en ordinarie. I vanliga fall hade jag inte reagerat så starkt. Men nu kom gråten så fort jag satte mig i bilen, och skulle köra hem.

Jag ringde min syster, och grät så det skvalade. Över saker i min familj, som är svårt. Över sådant jag inte kan styra över, och som gör ont. Över det förflutna som jagar mig, och över framtiden som jag är rädd för. Min syster är världens bästa på att lyssna och på …MIG. Hon känner mig utan och innan❤️

Som om det inte räckte med allt annat, har det även kommit fram att jag blivit förd bakom ljuset i en relation som betyder mycket för mig. Vet ännu inte hur mycket det skadat. Jag försöker. Förstå och känna kärlek.

När jag kom hem kom minstingen gående med en kartong i famnen. Hon gick ovanligt försiktigt.

– Titta mamma, sa hon. Jag hittade detta när jag letade efter julpynt. ”Från gamla jular”, läste jag. Min mormors handstil💔Två veckor innan jul förra året dog hon. Nu packade vi tillsammans upp små tomtar och stakar som jag mycket väl kände igen. Minstingens ögon glittrade✨

-Vad fint, sa jag. Men du, nu är mamma väldigt trött. Jag har ju jobbat så länge, så jag går och lägger mig. Vi ses imorgon.

Sedan gick jag in i sovrummet. Drog av mig kläderna och kröp ner i sängen. Ibland finns det ingen ände på tårarna.

KRAM på er, och TACK för alla uppmuntrande och fina kommentarer jag får av er🤗Betyder så mycket

Lycka, ändå…

Mitt i det jobbiga så far ändå en stark lycka genom mig. Och det händer ganska ofta. Det rör sig sällan om stora saker. Det kan vara en stund som nu, när jag sitter med tänt ljus och kaffe, och hinner blogga innan morgonbestyren tar vid. Eller som i lördags, när jag ordentligt påpälsad gav mig ut på veckans första promenad.

Jag har varit symptomfri sen i fredags, och ska jobba idag. Det är jag också glad för😊

Vi hade en bra helg. Det finns alltid någon hemma hos oss som bakar på lördag eller söndag.

Och jag fick ett välkommet ryck och putsade nästan alla fönster🌟Känns så bra inför advent!

Nu har jag en färdig synopsis, delvis ny från mitten av berättelsen och framåt. För att få ordning på problemet att det händer för lite. Men nu, när handling, och spänning är ännu mer uppskruvat, ska det nog bli bra. Och grundhistorien är kvar, ändringarna är inte stora.

Är det så att man kan känna större lycka i svåra tider? Att man blir bättre på att se, och ta vara på det glada när det dyker upp? Ja, så är det nog för mig i alla fall, och för många andra också, gissar jag. Eller vad säger ni?!

Dags att avrunda, och låta ännu en dag börja. Var rädda om varandra❤️