Skärtorsdag!

Här skapas det i köket! Men ser ni vad som ligger bredvid? Anteckningsblocket till mitt manus Vårskogen. Så glad att jag orkar vara kreativ även i skriv-skrubben just nu.

IMG_6062En torsdag fylld av förväntan, för många hoppas jag, god mat och ledigt är sällan fel, eller hur? Här hemma skiljer det sig lite åt vad man ser fram emot; minstingen inledde påsken redan igår med att bjuda morfar och mormor på påskparty 🙂 Det var bl. a äggrullning i vardagsrummet, och dans till ägg-låtar hon hittat på Youtube. Och fika med bakelserna ni ser på bild nedan; rulltårta, övertäckt med grädde och toppad av en persikohalva. Min mormor Stinas recept, både enkelt och gott. Och påskigt;) Men idag är en annan dag och minstingen ser fram emot att åka och handla mat och godis. Med sin pappa. Jag och äldsta dottern åker till Göteborg om några timmar, vi har bokat hotell. Ett där både eftermiddagsfika, kvällsbuffé och frukost ingår. Så vi ska…ja, äta. Och shoppa. Fast jag ska bara fönster-shoppa, jag har nyss lagt en del pengar på bloggen som snart ska snyggas till rejält.

Äldste sonen ska till Stockholm. Snyft! Fast roligt för honom förstås. Och apropå det, ska snart skjutsa honom till bussen. Jag önskar dig som läste en fin inledning på helgen, och allra största tack för att du läste!

IMG_6064

 

 

 

 

 

 

Framåt var det…

Att skriva är avkoppling för mig, och det ni ser på fotot är också återhämtning; att vara ute och umgås med sina djur. Kaniner är väldigt bra på att bara vara 😉IMG_4044

Jag vill så mycket, men tyvärr, jag orkar inte lika mycket, och det sistnämnda gäller i hög grad just nu. Med risk för att bli tjatig är det alltså åter utmattningen jag syftar på. Den har kommit att löpa likt en lika röd tråd som skrivandet i min blogg numera. Här vill jag gärna lägga till ett tyvärr igen, men det tänker jag inte göra. För jag inser på samma gång att det är just så jag kommer rädda mig själv från att gå in i väggen en gång till;

Det finns bara en väg och den är framåt, men utmattningen måste få följa med på den. Och visa, peka och varna mig när jag inte orkar, och då måste jag lyssna. Det är min väg, den enda stig att följa som kommer hålla. Och ständigt måste jag påminna mig om det. Men vet ni vad, nu sitter jag här och är lite stressad över min att  göra – lista som jag skrivit för idag. Om min psykolog läste detta skulle hon kanske säga något i stil med:

– Hur skulle det vara för dig att inte göra en sådan lista? Eller att strunta i den, om du blir så stressad?

Bra tanke! Jag brygger lite mer kaffe och ger mig in i mitt manus Vårskogen en stund istället. För visst är det en ansträngning att skriva men det är också återhämtning, och som jag gjorde gällande i förra inlägget tänker jag från och med nu satsa på skrivandet. Om detta blev virrigt eller en upprepning , då är det nog bara ett tecken på att det är dags att avsluta här. Just det, förresten, en nyhet här i alla fall: Inom kort kommer min blogg att snyggas till rejält, jag har hyrt in expert-hjälp. En riktigt professionell författarblogg ska det bli, med utlagda recensioner och annat. Men innehållet kommer vara precis detsamma. Jag bloggar för att jag tycker om att blogga, punkt slut. Men ser fram emot en snyggare look 😉

Sköt om dig, så hörs vi snart igen. Och, möjligtvis tjatigt nu igen; men har du drömmar, så vårda dem ömt! För det är en viktig del av dig och ditt liv som förtjänar uppmärksamhet, inte nonchalans. Så, varför skulle man inte satsa på sina drömmar?! Det borde alla som har negativa inte kan jag – tankar fundera på. Klart att man ska få göra det (om det inte skadar dig själv eller någon annan förstås) Allt annat är insane.

 

Full fart framåt

Ni som följer denna blogg vet förmodligen vid detta laget att jag inte tror mycket på slumpen, utan att det mesta sker av en mening. Och ibland får man höra exakt det man behöver, när man behöver höra det som mest. Det hände mig idag, liknande budskap från flera olika håll.

Så nu vet jag vad jag ska göra; Full fart framåt, vad gäller skrivandet, och lugnare på övriga fronter. Alltså, barnen går alltid först. Men faktum är att barn (och med det vardagsliv) kompletterar skrivandet väldigt bra. Att hänga vid datorn med påhittade karaktärer och stänga ute resten av världen är att gå in ensam i en bubbla, och att springa runt i vardagen och vara med familjen, och andra,  är att befinna sig mitt i livet. Och jag älskar både och. Det är bland annat därför jag blev utmattad; jag tycker så mycket om nästan allt jag gör. En otrolig gåva, som tyvärr kan förvandlas just till utmattnings-syndrom, om man inte förmår sätta stopp. Som jag.

Så full fart framåt? kanske ni tänker nu.

– När du orkar, så skriv! Satsa, och tro på dig själv så kommer det gå bra! Det var vad jag fick till mig idag, och som sagt, det kom inte bara från ett håll. Så yes, från och med nu ska jag ge skrivandet en uppmärksamhet det inte fått på länge. Samtidigt som jag tar hänsyn till mitt tillstånd förstås. Man kan inte ”rycka upp sig” när man är utmattad. Då går man bara bakåt. Man får gilla läget där man är. Och även om jag är lycklig idag är jag trött med yrsel. Så tidigt i säng, med sällskap av falska vänner. Viktigt att förtydliga här; boken Falska vänner av Jane Harper. Den är så bra! Det låter väl inte så dumt? Inser att jag kanske låter lika snurrig som jag känner mig, och hoppas att ni har överseende med det. Skulle vilja avsluta med samma budskap som jag gjorde i ett inlägg nyss; Vad du än gör, om du tycker om det så unna dig det! Låt inte någon, eller något trycka ner dig och / eller dina drömmar, utan tro på dig själv. För det är bra och du förtjänar det!IMG_5983

Att fastna eller inte…

Denna bok fastnade jag för, utan att riktigt veta varför…

IMG_5233

Inget upplyftande att berätta härifrån direkt. Förutom att studsmattan har kommit upp i trädgården. Det är också det enda som är upplyftande i trädgården, kan jag meddela.

– Varför kan inte vi ha det som andra hemma? klagade äldsta dottern häromdagen. Vitt och fint. Vi har det…brunt och fult. Och stökigt.

-Så är det, sa jag. Och nu går jag och lägger mig ett tag. Inte det bästa svaret kanske, men…jag är väldigt trött. Och kör benhårt på tacksamhets-spåret. För antal år sedan tänkte jag att om jag hade ett hus med trädgård och det gick bra för barnen skulle jag vara världens lyckligaste. Och om jag dessutom hade blivit  utgiven…Då…men herregud, så lycklig jag skulle vara! Well, där är jag. Och jag är ofta lycklig.

Apropå utgivning, hade jag orkat hade jag skrivit om Emelie Schepp och vad hon sa om egenutgivning på kryssningen. Men jag sparar det till nästa inlägg. Som sagt, jag är väldigt trött, och då läser jag ofta mer. Igår började jag på Petra Holsts Jag släpper dig aldrig, en relationsrysare. Jag har inte kommit jättelångt men än så länge är jag besviken. Visst är det välskrivet, men det är tråkigt när man inte känner någonting för karaktärerna. Han är jättesnygg, men inte helt pålitlig, eller är det bara hon, hans deprimerade hustru som går hemma i fina lägenheten med utsikt över havet och viker mossgröna servetter till middagen, som inbillar sig? Jag ska ge den ett försök till, kan hända att jag kommer in i den när spänningen stiger, men igår lade jag helt enkelt undan den och började på Falska vänner av Jane Harper istället. Och fastnade på första sidan. Hoppas det fortsätter så!

För ett tag sedan lånade jag Innan snön faller, som syns på bilden. Och även om jag upplevde att den inte höll riktigt hela vägen vad det gällde allt, behöll jag ändå intresset ända fram till slutet vilket säger ganska mycket för att vara mig; jag är ganska kräsen och svår att fånga. Den meningen kunde man ju putsat till lite snyggare, tänkte jag ibland, och det där verkar väl ändå inte helt trovärdigt? men ändå köpte jag faktiskt rubbet.

Vad gör att du fastnar i en bok? Ibland är det svårt att sätta fingret på, som för mig med sistnämnda titeln, ibland är det lätt. Hur som helst, tack för att du läste och ha en riktigt fin dag! Här är det sol:)

 

Empty på batterier

Ännu ett kort från kryssningen, jag och min man på ett BLÅSIGT jogging-däck. Japp, så hette det. Fast vi joggade inte utan frös öronen av oss, tog denna bild och smet in igen.IMG_5808

 

Det är bara ett erkänna; Den sista tiden, med avslag från Försäkringskassan angående fortsatt sjukskrivning, underbar kryssning och oönskad sjukhusvistelse har, för tillfället tagit kål på mig. Jag är helt slut. Stresspåslag har t ex gjort att jag lätt får hjärtklappning igen, något som jag varit av med en tid. Faktum är att det känns som att det klappar extra bara jag dricker en kopp kaffe för mycket, så illa är det 😉 (Och jag vet inte om det borde åtföljas av en blinkande gubbe eller gråtas åt)…

Men en sak vet jag: Det tycks funka att skriva! Jag har länge försökt att se skrivandet som ett jobb, och nu är jag extra peppad av Emelie Schepps disciplin (står om det i förra inlägget om du inte läst det). Men då jag först jobbade hårt med marknadsföringen av Skuggvinter och sedan blev utmattad har jag glömt hur avkopplande det också är; En egen värld, ett himmelrike att gå in i skrubben, tända ljus och umgås med påhittade karaktärer. Som visserligen får eget liv med tiden och gör lite som de själva vill, men de stökar inte till i köket eller skäller på en för att man inte tvättat bästa jeansen. Å andra sidan är vissa av dem ganska otäcka och det är förstås mycket värre, och kärlek av dem får man inte heller 😉 Men berikande är det onekligen att ha en passion! Och det bästa av allt:  Jag får bra ideér just nu. Fattar inte riktigt hur, mitt i all trötthet, men kanske handlar det helt enkelt om att jag unnar mig att bara vara. Men välkomnar det varmt. Och tackar dig som läste. Ta hand om dig, och unna dig det du tycker om. För det är bra och du är värd det!

 

Emelie Schepp!

Jag och Emelie Schepp med våra böcker! Jag hade faktiskt med mig några, alla såldes! Så jag gick på plus på kryssningen   –   inte 😉 Men underbart var det!IMG_5756

Phuu. Den här sista veckan har verkligen tagit på mig. Jag visste att jag skulle se fram emot kryssningen som Emelie Schepp bjudit in alla som ville på, (ja, man betalade ju naturligtvis men det var öppet för vem som helst att anmäla sig) för att fira boksläppet av ”Broder Jakob”, hennes femte bok om åklagaren Jana Berzelius.

Men jag visste också att jag skulle behöva återhämtning efteråt. Nu blev det istället sjukhusvistelse med minstingen, som nu är bra igen! Men jag är som sagt, helt slut. Därför orkar jag bara återge små bitar ur den givande föreläsningen / intervjun med henne:

När hon är i sin råmanus-fas är det ett 8 – 5 jobb. När barnen gått till skolan, går hon ner till sin stationära dator i källaren. Det är dunkelt därnere, hon har sin morfars gamla arbetslampa på bordet, och hon vill INTE bli störd. Paus vid tio, paus för lunch, och så fortsätter dagen. Hon är för disciplinerad, familjen får ofta säga åt henne att det är dags att komma upp.

Hon gör väldigt mycket research. Eftersom hon varken jobbar inom polisen eller det rättsliga är det nödvändigt för att det ska bli trovärdigt. När manuset är klart har hon två poliser som läser igenom det, och påpekar alla fel.

Emelies bästa marknadsföringstips  (förutom att skriva bra, annars hjälper ingen marknadsföring i världen har hon sagt innan, och det stämmer ju. Första boken kanske säljer med hjälp av massa reklam, sedan dalar det om man inte kan sin sak) :

Var snäll mot dina läsare! Det är hennes råd. Väl värt att lyssna på eftersom hon av just av läsarna blivit utvald till Årets Deckarförfattare 2016, 2017 och 2018.

Hon är inte bra på att laga mat. Hon gillar inte att följa recept och sedan blir hon ändå arg när det inte ser ut som på bilden.

Hehe, det där sista var kanske inte helt nödvändigt, men lite kul, och sammanfattar på något vis intrycket hon ger; Framgångsrik, utan att det har stigit henne åt huvudet, och viljestark förstås men också generös, underhållande och rolig.

Jag tror jag sätter punkt här, och avslutar med en rolig bild. Min man i vår hytt. Fönsterhytt? Nej. Stort foto på väggen, och det där som ser ut som en sol är sänglampan 🙂

Tack för att du läste, och ta hand om dig och de dina. Kram!

 

IMG_5794

 

 

 

 

 

 

 

Hemma igen!

IMG_5600

Jag och min man hade det helt underbart på kryssningen då vi skålade in Emelie Schepps nya bok ”Broder Jakob” tillsammans med henne. Men två dygn efter att vi kom hem blev jag och minstingen inlagda på sjukhus. Troligtvis var det hennes förkylnings-astma och virus-infektion i en olycklig kombination som gjorde att hon behövde syrgas i flera dygn. I går kväll kom vi hem igen. Tack Gode Gud för att vi bor i ett land med sjukvård som (för det allra mesta) fungerar! Och visst ska jag skriva om kryssningen, men inte idag och troligtvis inte imorgon heller. Tack till dig som läste, och ta hand om dig och de dina:)