Hurra, hurra…

…för det är en av sönernas födelsedag idag! Kanske är det därför jag känner mig lite gladare? Hur som helst, nu jäser degen som ska bli frallor här i köket, och sedan blir det scones, en kär måste-tradition när någon fyller år.

Igår kväll hostade jag lungorna ur mig innan jag kröp ner i sängen (där jag legat en stor del av dagen) men sedan sov jag gott. Och vaknade av minstingens hostningar vid sju. Men även hon är vid gott mod idag 😊 Har slagit in storebrors presenter, och ritat födelsedagskort med en drake på. Idag eskalerar även påsk-förberedelserna, vilket hon ser fram emot.

Som ni ser tjuvstartade vi lite häromdagen.

Jag längtar efter lunch på McDonalds med min nyblivne tolvåring (nej, vi ska inte sitta där inne), min symtomfrie son får knalla in och köpa med sig take-away.
Själv har jag inte varit någonstans på evigheter, min man har bland allt annat han fixat, också gjort mina ärenden på Apoteket. Igår var jag i akut behov av blodstillande p g a taskiga blödningar, något jag upptäckte för sent, men som överläkaren på gyn snabbt skrev ut. Tack för det 💗
Huset är fortfarande tyst, och jag ska smyga ut i trädgården och släppa ut denna lille kille

Hampus är en väldigt tråkig och osocial kanin, men han har en hobby; Han älskar att få vara ute i sin hage!
Tack till er som läste, hoppas att ni mår bättre än jag, och får en fin inledning på påsken 🐣 Kram 🤗

Vara ledsen…

Varifrån kom den frosten? tänkte jag när jag nyss gick upp och tittade ut genom fönstret. Trädgård täckt av ett tunt, tunt lager vitt. Och varifrån kom detta elände?
Jag har inte tittat på nyheterna på tre dagar. Och jag kan inte gå till jobbet eftersom jag har jävla symtom hela tiden. Nu har jag faktiskt inte känt av halsen sedan i förrgår (hoppas det varar), men nästäppan går upp och ner, och min hosta låter bedrövlig.
Såg rubriken ”Sjukvårdspersonal ber för att Corona ska försvinna” på laptopen, innan jag loggade in mig här. Det gör jag också. Det är inte ofta i mitt liv jag tagit med hela världen i min bön, men nu gör jag det.
Men mest drar jag mig undan. Ligger i sängen precis hela eftermiddagarna. Sover, vilar, vill inte gå upp…Ibland blir jag ledsen och orolig, hur kan jag ha sjunkit så djupt ner?
Andra gånger, stunder, tänker jag att det är bra. Jag är trött, jag har en envis infektion som inte vill gå över, utmattningen har blivit värre. Alltså är det välbehövligt att jag tillbringar mycket tid i sängen.
Världsläget har ju dessutom gjort att jag kan det. Maken är permitterad. Han är trött (och lite orolig för mig tror jag), men han behöver i alla fall inte jobba. ”Bara” ta hand om nästan allt här hemma.
Inte riktigt allt, dock. På morgonen och förmiddagen har jag mest kraft. Igår morse började jag städa köket klockan sju på morgonen. Jag tvättar varje dag, och igår gjorde jag läxor med minstingen. Tur att vi har en liten figur som inte påverkats negativt ännu. Hon förbereder inför påsken🐣Hon har köpt pyssel, och påskägg till alla, pyntat, och gör upp massor av planer. Älskade barn ❤️


Fortfarande tyst i huset, jag ska smyga ner i källaren och hänga tvätt nu.
Varmaste TACK för alla kommentarer, det betyder mycket. Men det är nog att ni läser, ni måste inte. Bara så att ni vet 😉
Jag läser de bloggar jag följer (ni vet vilka ni är) med stor behållning, även om jag inte alltid orkar tycka till. Men ni ska veta att ni alla som jag känner på olika vis, tröstar genom att finnas till 💓KRAM

Ps Maken ville muntra upp sig häromdagen

Nej, inte lättfilen utan det bredvid. Jag vill inte skriva ordet, men det var visst ett generöst erbjudande på Willys 😳

Inte direkt en hjälte…

Medan många, vårdpersonal och andra fantastiska människor, engagerar sig på olika sätt för att hjälpa till i Corona-krisen, gör jag absolut ingenting. Med goda skäl, ändå…
Ni som läser bloggen vet att jag dragits med en infektion av och till i flera veckor, och de roliga symtomen är; halsont och /eller kliar i halsen, snuva, hosta, och en ofantligt stor trötthet.
Tröttheten skulle lika gärna kunna höra till min utmattning som passat på, så här i svåra tider, att ta ett rejält steg framåt och visa sitt fula ansikte. Vet inte vad som är vad. Men förstår att jag, som är en skör och orolig själ i vanliga fall, påverkas väldigt negativt av världsläget.
Följden blir mycket sängliggande, och mycket ångest. Inte utan dåligt samvete, eftersom jag har barn. Men jag har även min permitterade man hemma för tillfället, så det går. Och jag är inget stöd när jag är uppe för långa stunder, tvärtom. Dåligt tålamod, och blir lätt tårögd.
Igår gjorde jag en att göra-lista. Det stod ungefär;
”Alla ska ut och röra på sig idag. De yngsta barnen ska plugga. Glöm inte att inhalera Matilda. Dammsug, i a f i köket och vardagsrummet”.
– Okej, sa min man när han läst den. Vad ska du göra?
– Jag tvättade i morse, sa jag. Och jag gjorde lunch, den står på spisen. Här såg maken glatt förvånad ut, mat har jag inte gjort på flera veckor. (Jag brukar göra till mig, eftersom jag är den enda i familjen som är vegetarian, medan han står för resten av matlagningen). Och nu går jag och lägger mig, sa jag.

(Bra bok, med passande titel, när jag orkar).


Jag kom upp fem timmar senare, då var klockan halv sex. Åt resterna av pizzan. Tittade på en serie med en av sönerna. Stegräknaren på mobilen visade att jag gått hela 219 steg. Sedan var det åter dags för sängen, nu med minstingen. Vi åt sockerkaka och drack te, medan jag berättade en saga om pappa Stefan som oskyldigt sitter i fängelse, och två åttaåriga flickor som bestämt sig för att rädda honom. Till varje pris.
Nu är det morgon igen, och vet ni vad minstingen gör? Hon skriver matlista, inför påsken.
– Kaninmat behöver vi inte för det finns två påsar kvar, sa hon nyss och smällde belåtet igen skåpsdörren. Hon lät misstänkt lik någon i familjen, någon som BRUKAR göra den typen av listor, men som nu ballat ur…
Det finns givetvis andra dagar också, som innehåller betydligt mer aktivitet, hoppas att ni förstår det. Men jag behöver väl all vila jag kan få nu, och tja, på det viset är makens olyckliga permittering en slags välsignelse.
Idag är förresten en annan dag, och jag har bestämt mig för att gå en promenad åtminstone, och hänga lite mer med barnen.

Vad ska du göra? Skriv gärna en rad, om du har lust.
Stort tack för att du läste, och hoppas att du mår bättre än jag 😉 KRAM ❤️

Ps Keep your distance, t o m kaninerna har fattat….Illa.

Huller om buller

I onsdags gick jag till jobbet, efter flera symtomfria dagar. Så igår var det dags igen. För ännu en runda…FÖRKYLNING! Hosta, krax i rösten, snyta mig var och varannan minut. Återstod bara att meddela chefen att jag tyvärr var sjuk. Hon är så snäll så hon svarade bara: Krya på dig ❤️

Efter tidig lunch gick jag och lade mig, sov djupt och drömlöst i flera timmar. Och vaknade och mådde…BRA 😳 (Vad är det här för infektion egentligen)? Budskapet från min kropp är ändå glasklart; Stanna hemma. Bli riktigt frisk.
Det här visade yngste sonen mig i går, han var väldigt entusiastisk:

Är det någon gång man bör tumma på spelreglerna, är det alltså just nu. Well, det är inte svårt att hålla med. Min man och jag (när jag orkar) försöker styra upp det, men en del får falla.

T ex känns det inte optimalt att övertala hostiga barn att gå ut i jätteblåst. Eller tjata om att speltiden är slut när äldste sonen köpt ett spel som ALLA gillar. Och så en extra myskväll när chipsen hittades i matkällaren, då 😉
Ändå försöker vi hitta rutiner. Idag är det sol, än så länge, så förhoppningsvis kan de flesta gå ut. (Vi bor i en liten by, har stor trädgård och skogen inpå knuten, så vi blir inte direkt värsta smittspridarna när vi öppnar dörren). Maken, som är symtomfri, ska i alla fall bege sig, till minstingens skola och hämta matteboken inför stundande påsklov. De äldsta har tagit ansvaret och pluggat som de ska, duktiga ni 🌟Och så detta;


Konflikter, tjat, djupa suckar. Sedan denna oslagbara gåva 😍

Hur mycket har dina rutiner ruckats? Har du någon speciell ljusglimt, som lyser upp i (Corona-)mörkret? För mig är det bl a skrivandet.


Varmt tack för att du läste! Ta hand om dig, och de dina. Kram🤗

Skrämmande, främmande

…inte. Den gamla skylten ovan hittar man på fabriken där jag städar. Men stressa där just nu behöver man inte.

För ingenting är som vanligt längre.

Jag trodde nog, mitt i allt, att jag skulle bli lite gladare av att gå tillbaka till jobbet efter nästan tre veckor hemma. Verkligen HEMMA har jag varit, och så promenaderna i skogen då…

Men det hade precis motsatt effekt.

Först begrep jag inte varför, men sedan insåg jag att den skyddade tillvaron inom hemmets fyra väggar inneburit distans på fler sätt än jag förstått. Även om jag följt nyhetsrapporteringen har den varit på TV.

Och det som är på TV är ofta långt bort, eller hur?

Att komma ut och se hur tomt det är…oj, vad det gör mig ledsen! Och rädd, för ganska mycket. Även sådant jag inte brukar tänka på, som…

Med all rätt, förstås. Men ändå…

Hur långt ska det här gå, eller rättare sagt; hur länge ska det pågå?

Det mest skrämmande är kanske att ingen har svar.

Nu ska jag snart åka hemåt, och kommer bara på en enda sak till att säga;

Ta hand om er själva, och om andra. För vare sig vi vill det eller inte, rör vi oss sakta från jag, du, dem, till ett enda stort bultande VI. Eller?

Kram, och tack för att du läste ❤️

Distansering

(Var rubriken rätt stavad? Ovant ord, än så länge). MEN…igår firade vi en ettåring i släkten, och sedan min pappa. På telefon.

Vad glad man är över FaceTime just nu 💗 Flera kvällar sista veckan har vi hört kusin Johans ivriga röst när han spelar med någon av sönerna. Och vi ringer svärfar som sitter mycket ensam i sitt hus i Nederländerna. Men att prata med oss gör honom glad, liksom det faktum att grannarna hjälper honom att handla.

Är så tacksam över att jag inte har alla jag älskar på distans, utan tvärtom en hel familj att vara nära här hemma. Tänker på alla som inte har det, och skickar en extra styrkekram till er 🤗

Nu börjar min yrvakne man äta rykande het gröt här vid köksbordet. I vardagsrummet, där min lika nyvakne son ligger uthälld i soffan, iklädd skelett-pyjamas, hörs sorgsen musik från TV:n. Minstingen pusslar Frost. Och jag?

Gick upp två timmar tidigare än övriga, och har suttit med mitt manus, för första gången på nästan en vecka. Skam den som ger sig. Och mysigt var det 😊

Jag hoppas att du, vem du än är, får en söndag med ljusglimtar i. Om inte, kan du alltid skratta åt det här:

Hehe. Tur att de allra flesta månar mer om sina medmänniskor än så 😉