En liten paus…

…eller en stor. Jag vet inte i nuläget. Men det händer lite väl mycket just nu, så bloggen får vila lite, och jag från den.

Kanske en vecka, eller längre.

Hur som helst, varmt tack till er som läser. Vi ses alldeles säkert igen🤗Som tur är kan jag ju följa många av er, en del på bloggar, och andra IRL😉

Kram❤️

Göra det bästa av det mesta

Ja, för vad är annars alternativet?

Sista tiden har det varit hyfsat många besök på sjukhus. Inte så roligt. Men bra att få hjälp när man behöver. Och vi försöker, som sagt, att göra det bästa av det.

Efteråt ska vi gå till vår älsklingsaffär. Och så lovade jag minstingen en liten present, från stan.

Jag vet att jag skrivit om det ibland här på bloggen, men jag tror…Nej, fel, jag tror inte, jag är fullständigt övertygad om att det finns en osynlig värld, mitt ibland vår, som vi inte ser. Många kallar det Gud och änglar, andra Buddha eller Allah, åter andra ett välvilligt Universum, eller shamanism eller sagoväsen.

Kärt barn har många namn, och det viktigaste är nog inte vad vi kallar det, utan att vi hämtar kraft, och (enbart) kärleksfulla tankar och handlingar från det. Att förtrycka eller göra ont kan aldrig bli gott, oavsett vad vi kallar det.

Den här boken var det enda jag köpte på Bokrean. Rekommenderas varmt.

Tiden rinner ut här, dags att lämna bilen (och kaffemuggen) och anmäla oss i kassan. Återigen, att göra det bästa av allt man orkar. Svårt ibland, men aldrig fel.

KRAM💕Omdu vill, får du gärna skriva en rad om vad du tycker/tror om ovanstående

Lånad bild från Synctuition, appen med musikmeditationer jag dagligen lyssnar på⭐️Inte heller fel, eller vad säger ni?!

Nu jäklar…

…händer det grejer hos Baumgärtners!

Jag har ett vagt minne av att jag brukade unna mig fotbad…Men nu var det ju typ femton år sen jag gjorde det sist. På hälarna har jag så torr hud att de river sönder lakanen i sängen (kanske lite överdrivet).

Men jag tyckte ändå att det var bäst att koka upp lite vatten i tekokaren, och dryga ut det ljumna badkarsvattnet med. Så nu…Nu sitter jag här och kopplar av mitt på blanka eftermiddan…Och umgås endast med de minnen som detta fotbadande för med sig:

När jag var sexton tyckte jag att det var jätteviktigt med gurkor på ögonlocken och hårinpackningar och ansiktsmasker. och fötter. Minst en gång i veckan, gärna två.(Inte för att man behövde det, har man ju insett i efterhand), men då kändes det som om man skulle DÖÖÖ om man inte utförde dessa livsviktiga ritualer😌💖

När jag bodde ensam med katterna stängde jag dörren när det var dags för fotbad, annars fick jag inte vara ifred.

När jag fick mitt första barn prioriterade jag fortfarande fötterna. (Och gjorde nog en och annan hårinpackning också, faktiskt). När jag sedan hade två små, och bodde i Göteborg, brukade jag se till att komma iväg till stan ensam en gång i veckan. Satt på café, och drömde om att bli författare. (Vid det laget hade jag nog glömt fötterna tror jag). Det känns fortfarande stort att gå förbi där, caféet finns kvar även om det bytt namn. Alla dessa minnen, vad skulle vi vara utan dem? (Lyckligare)?😉

Kram och tack till dig som läste detta skvalpiga inlägg❤️🤗Nu är det dags för fotfilen!

Under sker hela tiden…

…Det gäller bara att se dem. Det vore en lögn att säga att vi har det lätt hos oss just nu. Men samtidigt;

En fruktkaka, gjord på eget recept och initiativ, av ett av barnen!

Och äntligen ett lagat tak på en av kaninburarna, vilket är makens och äldste sonens verk. Det orkar jag dock inte fota, istället ligger jag redan i sängen, med sällskap av en av döttrarna. Innan kollade vi på serie, men nu är hon upptagen av sitt, och jag av mitt. 💕Ändå samhörighet.

Jag är ledsen för mycket just nu, men också tacksam för minst lika många saker. Och glädje kan man, som sagt hitta överallt. Ibland är det väldigt synligt och uppenbart, som det här:

Nyss varit på bibblan😊

Andra gånger får man leta djupt inuti för att hitta ljuset.

Kanske gömmer det sig i en tanke, eller en insikt. Eller, möjligtvis, i en Buddha av plast 😉

Nu har dottern gått, och istället kom en trött make. Ensamhet kan jag inte klaga på i tider som denna. Och vilken välsignelse är inte det?!

Tack för att du läste, KRAM❤️

Oaser & Vår Nivå

– Kan du se dig själv arbeta hos oss om fem år också? frågade VD:n mig på medarbetar-samtalet.

– Javisst, sa jag. Faktum är att jag har tänkt att även om jag skrev en bestseller, eller vann mycket pengar, skulle jag fortfarande behöva komma hemifrån. Till min oas, lade jag till. Där skrattade vi båda två.

Min oas är nämligen fabriken där jag arbetar tre dagar i veckan som lokalvårdare. Det låter kanske inte så lyxigt, men jag trivs så bra där🪴Jag har yogamatta i mitt städrum, och växter i fönstret. Där intas även lunch med läsning av aktuell bok, och fika☕️

Och på min städvagn finns förstås alltid ett anteckningsblock, för idéer till mitt manus. Oj, glömde jag att skriva att jag jobbar? Det går liksom av sig självt. Kroppen arbetar, medan huvudet är fritt. Och jag ifred💪😉Jag gillar mitt jobb, helt enkelt. Och jag är väldigt uppskattad där, fick jag veta. Min arbetsgivare hade inget negativt att säga om mig, och inte jag om dem🥰Vi hade helt enkelt ett trevligt samtal. Så tacksam över att mitt arbetsliv är så smidigt. Särskilt eftersom resten av mitt liv inte är det…Ni som läser denna blogg vet ju det, trots att det finns mycket jag inte kan skriva om.

Är också så glad över att jag nyss läst mitt (halva) manus, och gillat!

Det är faktiskt så att jag tycker om väldigt mycket i mitt liv. Fast det krånglar och åbäkar sig…Så har livet, med alla berg- och dalbanor, lärt mig att se vad som är viktigt på riktigt. Uppskatta de små stunderna, de som egentligen är stora.

Som t ex på sportlovet:

Ingen flashiga resa till fjällen, eller så (fast det är ju i sanningens namn ändå inte något att sträva efter nu). Inte eller skridskoåkning, eller långa, hälsosamma promenader. Men i vår familj så hände detta stora under dag sex på sportlovet;

Jag kom in i vardagsrummet och ALLA ÖVRIGA FEM FAMILJEMEDLEMMAR satt i soffan, UTAN ATT BRÅKA. Och tittade på Mello. Och proppade i sig chips . Utan att bråka.

Och jag bara;

– Men OJ! Men…är ni här allihop? Ja, det var ju…så trevligt! Sen sprang jag snabbt som en iller och hämtade mobilen för att föreviga det hela🥰🥂

Det är vår nivå för tillfället, det. En dos lycka och harmoni i soffan, en lördagskväll, på lovet. Mysigare än så blir det inte😉

Kram på er, och tack för att ni läste.

Detta spretiga inlägg från ett spretigt liv❤️

Hipp, hipp hurra!

För jag har ett (halvt) manus som jag gillar!

Men det var inte därför vi åt tårta igår, utan det var för att det fylldes år i familjen.

Idag gick vi varm choklad-promenad, minstingen och jag.

Och sen gick jag en promenad med äldsta dottern. Vi pratade om framtidsdrömmar. Och jag sa att det viktiga med drömmar är inte om de verkar nåbara just när man drömmer om dem, eller inte. Utan att man tillåter sig att ha dem. Och strävar ditåt, om det är något man verkligen vill uppnå. Trots allt, sa jag, är det viktigt att påminna sig om att det är inga aliens som öppnar restaurang, eller blir arkitekter, eller vad man nu vill bli. Man kanske vill bli författare, tillade jag, inte utan belåtenhet.

– Va? sa dottern, som kom efter. Vadå aliens som blir författare? Vad pratar du om?

Och med det sagt, mina vänner, avslutar jag detta inlägg. Godnatt😁✨Tack för att du läste!