Skuggis eller inte?

Jag har ju ägnat de sista inläggen åt att berätta lite om min kluvna personlighet; mitt utmattade jag och mitt friska jag, och att de inte direkt är vänner. Nästa helg har jag en bokad signering i Stockholm. Länge trodde jag att jag skulle orka, men nu när det närmar sig har jag börjat undra om jag verkligen gör det? Den friska säger ”Yes! Hurra! Signering!” och vill kavla upp ärmarna och boka biljett, packa böcker och träffa min bror med familj. Samt en författarkollega som börjar kännas som en vän;) Den utmattade delen av mig säger ”STOPP! Det här är din chans att visa, verkligen VISA att du har förändrats! Du inser dina begränsningar, att du inte orkar som förut…

-Okej, svarar den friska, uppe i sin planering, visst kan jag visa det, säj bara vart? På tåget? I stan? (Hinner jag shoppa efter signeringen)? Jag kan sova extra länge, säger hon sedan (efter att jag gosat med mina brorsdöttrar, tänker hon, så somnar jag nog gott). Och så där håller vi på. Eftersom jag inte kan stoppa mig själv mejlade jag Akademibokhandeln i Stockholm med ett beklagande; Tyvärr är jag sjukskriven. Ska vi ställa in direkt (det förstår jag i så fall) eller vill du avvakta till nästa vecka? 

Inget svar.

Sedan ringde jag min bror för att tala om hur mycket jag skulle vara borta när jag väl kom dit och att de skulle få vara barnvakt åt minstingen och var de medvetna om det (och kanske något mer barn) och går det verkligen bra?

-Ni har det tungt som det är med småbarnslivet, sa jag med tung röst.

-Det går bra, sa min käre bror. Ni är så välkomna!

Och så var jag hos psykologen idag. -Jag har nästan bestämt mig för att ställa in Stockholm, sa jag. Det är jättetråkigt, men…Jag väntade mig beröm, en klapp på axeln åtminstone. Något i stil med ; Jag hör att du börjat lyssna på dig själv och det är hoppfullt! Men vet ni vad hon sa? Hon sa;

-Visst är det klokt att du reflekterar över din situation. Men…vore det inte tråkigt att missa en signering i Stockholm?

Ajaj! Jo, det tycker jag också. Jag VILL så gärna! Det är det som är kruxet här. Men ändå; flera intensiva dagar där, kommer det ge mig energi, eller ta för mycket? Något klokare kommer det inte från mig idag, jag måste akut till tvättstugan och hänga gympakläder och strumpor o s v. KRAM på er allihop och TACK för att ni läste!skuggvinter[4685]

 

Fredag kväll

IMG_4251TACK för alla kommentarer, kloka och stöttande! Jag skulle så gärna vilja träffa er allihop:) Två av er bloggare har jag ju haft förmånen att träffa, flera gånger t o m och det har varit så roligt! Och det ni skriver här på min sida hjälper verkligen.

Jag håller på att tillfriskna efter en utmattning. Det känns mer och mer för varje dag och det är sagolikt UNDERBART! Men i kölvattnet av det stiger rädslan för jag inser att jag ÄR INTE BRA PÅ ATT TILLFRISKNA FRÅN MIN UTMATTNING! Jag önskar att jag kunde skriva något varsamt och vackert här som Långsamt håller jag på att finna ett nytt jag…men sanningen är att jag känner mig mer och mer som mitt gamla jag och det känns inte bra. Japp, jag skrev det i förra inlägget och kommer med all säkerhet skriva det igen, och det är säkert terapeutiskt viktigt; Att upprepa för sig själv att man VET ATT MAN GÖR FEL! När jag återigen stressar…bara för att få saker gjort. Och till mitt försvar kan jag säga att det är inte lätt att hålla igen när det finns så mycket som sackat efter. Det nödvändiga har blivit skött, inte mer. Våra smutsiga fönster t ex, jag vill knappt se eländet när solen skiner in. Och barnen har också förändrats, yes, för de har blivit tonåringar. Och nu håller jag på att bli galen för min yngste son har Nerf-krig (stora färgglada vapen) och har involverat alla utom äldsta dottern och min man (vart är han förresten)? Kriget är utanför min skrubb, när jag förfärat tittade ut nyss var det för att konstatera att det var osäkert om jag ens skulle kunna komma ner för trappan och hämta mer vin.

-Dö zombie, DÖÖ!! ropar minstingen med min mans keps på sig (vart ÄR han)? Jaha, nu ropar han irriterat från badrummet. Typiskt.

– Stå vid dörren som skydd, annars är du snart död, säger äldsta till yngsta nu. Inte svårt för mig att ge upp i det här läget. Man kan rabbla hur fina meditations-mantran som helst, det hjälper inte. Nu ska jag försöka komma ner, jag skriver vidare om jag överlever.

En stund senare: Jag överlevde. Och lyckades ta denna bild. Nu orkar jag inte skriva mer om hur dålig jag är på att bli frisk. Förmodligen lika bra. Och kanske ett sätt skulle vara att bli lite snällare mot mig själv. Trots allt har jag varit jag ett helt liv och det är inte lätt att ändra på. Inte heller är det enkelt att ändra på familjen. Och det vill jag inte heller (kanske bara på några ynka smågrejer;) Med det är det klart slut från lilla Öxabäck idag. Ha en riktigt fin helg och TACK för att du läste!

 

 

Inte förskönat i a f

Det var värst vad det svänger här! Jag åker någon slags galen livets berg-och dalbana, där jag pendlar mellan att tycka att allt är skit – eller bra. Och jag har kommit till insikt om att på ett sätt var det lättare att ”bara” vara utmattad, än att hålla på att bli frisk. För jag befinner mig i ett gränsland nu, där jag tror att jag…bara orkar lite till. Kanske kan jag göra något mer innan jag sätter mig. Jag ska ju trots allt bara koppla av snartoch då vore det skönt att få det där fixat först. ”Gamla” Louise försöker ta sig tillbaka, hon som kompromissar, och stressar och springer runt…Och det är inte så att det inte finns behov. Herregud, vad det behövs göras! Och så fyra barn, underbara men olika och starka personligheter…

Allt ovanstående är för tungt att skriva om idag, så jag gjorde som man gör ibland när man är frustrerad, förtvivlad, förbannad o s v: Jag hittade något att verkligen HATA! I väntrummet på lasarettet hittade jag INREDNINGSTIDNINGAR! Japp, jag avskyr dem. För att de säljer livslögner, vill jag mena.

Som familjen med tre barn och två föräldrar i karriären som hittat lugnet på landet. En stor anrik gård av något slag, där de funnit ro. Och varenda liten detalj man ser på de vackra, skira fotografierna i tidningen har de minsann jobbat med: från den lilla dörrknoppen i varsamt behandlat trä som hon hittade på loppis, till skorstenen som var hans verk. Samtidigt som de jobbar och förmodar man, är närvarande med barnen i rummen med sagolika ljusinsläpp, så gör de alltså en sak av att hitta ovanliga speglar och måla luckor överallt. Men shit, vilken avkoppling! Inte undra på att alla skrattar på bilden med saft och bullar i bersån, det var väl första gången de kopplat av på ett bra tag…

I min trista väntan roade jag mig med att göra ett reportage om VÅRT hem i tanken. Det skulle börja något i stil med; I villan från 1975 där det bruna dominerar tillsammans med flottiga golv, har Louise slutligen hittat sig själv; Gnällig, trött och vill sova hela tiden, och fortsätta med en beskrivning av husets olika rum. Vardagsrummet: I den billiga soffan från MIS bråkar barnen ständigt om Playstation. Det mörka tyget valdes med avsikten att dölja familjens osunda konsumtion av chips och godis så länge som möjligt.

Köket; Det bästa med det lilla fönstret ovanför diskbänken är utsikten över grannens välskötta hus. I det egna köket frodas högar med disk tillsammans med tröstlösa diskussioner om vem som borde göra vad och varför. De fortsätter ofta när middagen intas vid köksbordet från IKEA. Badrummet; Total avsaknad av design och stil. Alla krämer ni ser är mot eksem och kommer från Apoteket. Trädgården: Vi tassar försiktigt över en altan som aldrig blivit renoverad, och kommer ut i en trädgård, lika vild som familjens kaniner. Familjens Fiat (syns på garageuppfarten) blev varsamt dammsugen år 2016. I den tar man sig f. ö gärna en sväng till Systemet.

Och so on. Jag tror att jag slutar här, faktiskt. Bilden är helt autentisk och föreställer vår diskbänk. (Om nu någon skulle få för sig att jag gjort det snyggare än vad det är, har jag alltså inte det). IMG_4230

Skriva!

Jag har inte tid att skriva mer än några rader här på bloggen idag, för jag ska…SKRIVA PÅ VÅRSKOGEN!! Tjohoo! Egentligen borde jag kalla det umgås för det är förmodligen mer så det blir, alltså planera, läsa, fylla i min synopsis eller vad jag nu orkar med, men vad och hur länge denna stund med Vårskogen än varar, är det så mycket bättre än ingenting! Som en bonus har äldsta dottern lovat att göra middagen, (grönkålsgratäng med ädelost, spännande! hoppas erbjudandet håller i sig;) och minsta tjejen leker än så länge väldigt snällt på sitt rum. Sönerna? Lugnt. Så vad väntar jag på? Därute skiner solen försiktigt men härinne har kaffet gurglat klart i bryggaren, bara att sätta igång 🙂 Ja, just det, på bilden ser ni två av våra kaniner; Hampus och så lilla Isa som kom till oss för två veckor sedan. Men om dem berättar jag en annan dag…TACK till dig som läste, ha en fin dag och glöm inte bort att ta hand om dig! IMG_4003

Kaos?

IMG_4134Ingen ordning alls här, faktiskt. Sömnlöshet följs av en god natt, och ångest följs av lycka och tvärtom. (Jag som håller på att bli frisk? (Eller galen)? Hur som helst och som sagt, insikten har kommit till mig; en utmattning ändrar inte nödvändigtvis på personligheten. När jag nu börjar bli piggare vill jag så MYCKET. Och det funkar ju inte längre. Som en konsekvens av utmattningen kan jag inte stressa långa stunder. Där psyket inte förmått att lugna mig förut går nu kroppen in. För mycket stress följs av något drastiskt som bl a ; yrsel eller så stark dåsighet så att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Eller detta; en morgon när jag vaknade hade båda handlederna låst sig. Det varade i två dagar. Kroppens sätt att säga; Vänta lite nu, så frisk är du inte. Och du kan väl förresten inte göra så mycket idag med dom där handlederna …

Nä, just det. Bara att gilla läget. Och jag har bestämt mig för att vara tacksam för det. För jag vill inte stressa bort mitt liv. Även om jag misstänker att det kommer ta tid att lära den där gamla hunden som är jag att sitta. ..

För övrigt tycker jag allt är lite knäppt just nu. Jag fick nyss en så himla GLAD nyhet från en moster. Har ännu inte riktigt tagit in det. (Tack moster och morbror!!) Eller vädret. Bilden är från i söndags. Och idag ringer det spöken på dörren. Och det bidrar till känslan; Att mycket är upp och ner. Men ändå finns det hopp, för ger man dem godis slipper man bus. Och jag tror att jag är på väg tillbaka. Bara jag fattar. Och fortsätter med mitt goda; meditation och promenader o s v.

TACK till dig som läste, ta hand om dig och dela ut godis för sjutton, både till dig själv och andra. För hur kul är det med bus när allt kommer omkring ? 😉

 

Signering i stan och lugnet på landet

IMG_4126_Moment (2)-Tänk att få träffa en RIKTIG författare! sa den lilla tanten och tittade belåtet upp på mig.

-Tja, sa jag, inte för att jag känner mig så riktig, men…

-Det är klart att du är riktig, sa hon. Du står ju här!

Och det kunde jag faktiskt inte förneka. För igår var det dags att byta mitt utmattade jag mot författar-jaget. De två delarna av mig kommer inte så bra överens just nu men det gällde ju bara en dag. Jag hade nämligen bestämt signering med Akademibokhandeln i Nordstan, och eftersom det är Sveriges nästa största bokhandel, och jag dessutom hade avbokat med dem en gång tidigare, ville jag ogärna göra det igen.

Och väl på plats var det förstås stort och kul! God lunch först (vegetarisk lasagne) och den söta bakelse ni ser på bilden nedan till dessert. Till råga på allt snöade det ute igår, precis sådan göteborgsk snö, som det är på omslaget till Skuggvinter; den som är vacker och lovande i luften men smälter direkt på marken. Det passade bra och jag pratade, sålde böcker och njöt i tre timmar. Men sedan var jag helt slut.

På hemvägen satt jag och stirrade ut i bussmörkret och kände mig både full av känslor och helt tom. Det enda som verkligen är viktigt, tänkte jag, det är att jag har min familj! Och jag kände, som jag gör nuförtiden när jag varit i en större stad, att jag älskar det men att jag nog passar bättre på landet nu. Där allt är lugnare. Jag kom hem, beredd att ta mina älsklingar i famnen och sedan dricka ett glas rött.

-Har du choklad kvar? sa en av mina älsklingar genast, samtidigt som han försökte slingra sig ur kramen.

-Titta på mig, sa minstingen. Jag har varit mördare hela dagen!

Jag log mot min likbleka dotter och frågade min make, som stod med dammsugaren i högsta hugg, om allt gått bra.

-Ja, sa han. Men, tillade han efter en sekund, Julia gick till affären för ett tag sedan och hon har inte kommit tillbaka.

-Va? sa jag.

– Hon hade mitt kontokort med sig. Och så hade hon sminkat sig precis innan. Men det var nog bara för appen.

-Vilkan app? sa jag medan mitt stresskänsliga hjärta började bulta i bröstet. Jag öppnade den ytterdörr jag nyss stängt och spanade ut i det svarta. Två gastar gick förbi och log illavarslande.

Som tur var ringde hon en kvart senare, från kompisens mobil. Ute på bus eller godis, meddelade hon. Jag svepte det röda snabbt. Det lugnade.

TACK till dig som läste och ha en riktigt fin söndag, eller start på veckan beroende på när du läser detta 🙂

IMG_4127_Moment (2)

 

 

 

Kärlek

IMG_3711Just nu gör det bara ont, i själen. Inget att göra åt det, tyvärr och sömnbrist och två besök på jourcentralen de sista dagarna har inte gjort det bättre. Ingen fara på taket här, (svinkoppor som krävde antibiotika) men som med allt jobbigt tar det naturligtvis på den lilla energi jag har.

Likadant med hur jag mår. Men det får vara som det är, till det är på ett annat sätt. Det tycks ha öppnats en slags fördämd damm inuti mig, för det väller upp så mycket känslor. Och jag tänker inte försöka mig på några förskönande omskrivningar här utan det känns bara hemskt, och att jag inte orkar med det. Och barnen märker naturligtvis av det. Fyrabarns-mamma och utmattad? Förmodligen inte det mest optimala, men som det står på knappen jag hittade i dotterns jeansficka häromdagen:

All kärlek är bra kärlek. Och jag har mycket kärlek i mitt liv. Faktum är att jag ofta rörs av, inte bara omtanke från mina närmaste, utan också från andra. Arbetare på fabriken där jag jobbar som kommer fram och pratar och talar om att jag varit saknad. Chefen som varit så gullig och behjälplig. Eller som här på bloggen; de fina kommentarer (som jag varit så seg med att svara på). Men det betyder så mycket! Att få råd från andra som varit i samma situation. Eller som inte varit det, men som visar medkänsla och försöker muntra upp. TACK! Faktum är att jag gråter för ganska mycket just nu. I mina värsta stunder räcker det med en långsam låt på radion så är jag igång.  Igår var jag och äldste sonen ute i skogen när dottern ringde.

– Jag har tappat mitt busskort, sa hon, och sedan: Är du arg?

-Varför tror alla att jag ska bli arg hela tiden? sa jag med darrig röst som gick upp i falsett.

-Okej, bra, hejdå, sa min dotter och lade på.

-Är jag så bedrövlig? frågade jag, rakt ut i skogen. Opedagogiskt, men jag kunde inte låta bli. Då kommer det från ryggen där framme, från min äldste, som på tonårspojkars vis går snabbare än sin mamma och inte direkt strösslar med orden.

-Nej, du är världens bästa mamma.

Och då kom tårarna. Alla löv och tallar och stigen blev suddiga, men det gula på träden…det lyste som guld i skogen.

-Tack, snörvlade jag.  Menar du verkligen det? Och sedan kunde jag, på mitt ironiska sätt, inte låta bli att tillägga; Jag vet att du inte har så många att välja på, men…

Då log han. På tonårspojkars sträva sätt och mitt hjärta svällde. Kärlek är bra, och ger energi. Så håll dom du älskar nära. Tack till dig som läste och ta hand om dig!