På väg att ta slut

IMG_8913
Det finns en ljusning i det svåra jag berättat om sista veckan, utan att kunna skriva om vad det är. En kärleksfull sådan som gjort mig varm inuti. Men den råkade, som händelser ibland gör, sammanfalla med något annat.
Min mormor ska snart dö. Det var kritiskt vid ett tillfälle i somras, men nu är det på riktigt. Och det är helt i sin ordning, hon är nittiosex år och har haft ett rikt liv, men mycket ont det sista. Och hon är trött, det har hon varit länge. Igår åkte vi dit, allihop i familjen, och sa hejdå. Hon sov, rossligt, men ganska lugnt eftersom hon precis fått smärtstillande.
Jag tänkte på dagen i november då jag ringde mamma och sa att idag åker jag till mormor oavsett vad som händer. Sedan blev det jourcentralen med ett av barnen istället. Men jag tänkte också på när jag hälsade på i slutet av oktober med mina tjejer, att vi satt runt hennes bord och fikade, och hon berömde minstingen som nyss lärt sig läsa. Nu vet jag att den gången var sista gången.
Och även om det blir skönt för mormor, och för oss andra också, att hon äntligen ska få somna in, är det naturligtvis sorgligt. Jag som är skör just nu måste ha gråtit några timmar igår.
Sammanfattningsvis är jag ganska tagen, men tänker avsluta med att nämna två saker som gör mig lycklig:
– Vi ska hålla ett tre minuter långt tal i skolan, sa äldsta dottern häromdagen. Om någon vi beundrar.
– Jaha, vad intressant, sa jag. Har du kommit på någon du vill berätta om?
– Ja, kanske dig.
– VA!? nästan skrek jag.
– Lugna ner dig, sa hon. Någon kan höra dig, det är pinsamt. Vi var ute och gick i byn. Det var mörkt, men klart. Inte en kotte i sikte.
– Okej, sa jag. Men VARFÖR?!
– Alltså, egentligen är det för att jag inte kommer på någon annan.
– Men det måste ju ändå finnas någon anledning till att du kom att tänka på mig, envisades jag. För jag behövde verkligen höra det där. Ni vet, hon är tonåring, jag är mamma. Jag är trist, fattar ingenting och mina regler är dumma i huvudet.
Dottern dröjde med svaret. Sparkade lite i gruset med de snövita skorna jag bett henne att inte ha på våra promenader i skog och mark.
– Du är bra att prata med, sa hon sedan. Och du är snäll och så.
– Snäll? sa jag. Inte bara tokarg då?
– Nej, sa hon och skrattade lite. Det är du väl inte.
Något skimrande tändes i mitt bröst där och då, och lyser än. De orden kan jag leva på ett helt tonårsliv, tror jag.
Och om några timmar ska vi hämta kaninen Mumrik. Det tänker jag leva på idag.
Tack för att ni läste, och varmt välkommen till en ny följare i veckan 🤗 Önskar er en fin andra advent! Ta vara på alla ljus, för det är viktigt att värna om det som förmår lysa upp mörkret ❤️

Här var det ljus

Det där ljuset i mörkret som jag skrev om i förra inlägget, hur är det nu då? Nja, inte så värst. Vissa saker gör helt enkelt ont, och man kommer inte över dem i en handvändning. Men det finns, och en del stunder är bättre än andra. Som häromdagen, då var det så här mycket ljus i mörkret:IMG_8899
Så var det nämligen pyntat utanför cafét där jag och min vän träffades. Mysigt, va? Det var vår fika också.
– Nu vill jag höra allt du kan berätta om den nya boken, sa hon innan vi ens hunnit sätta oss. Så roligt när någon är så genuint intresserad! Sedan fick jag höra om hennes stora intresse hästar, och vi konstaterade, som många gånger förut, att det är en gåva att ha en passion i livet.
På tal om skrivandet… Det är ofta en mastordontuppgift att ens ta sig till skriv-skrubben. Även på skriv-dagar. Jag har en praktisk men tråkig ovana, som jag funderar på att lägga av med, när det kommer till tider hos läkare, tandläkare, samtal i skola o s v.
– Måndag eller torsdag är bra dagar, säger jag när vi bokar, för då jobbar inte jag.
Nej, inte på städjobbet, eftersom måndagar och torsdagar är mina skrivdagar. Men hallå, jag försöker faktiskt skriva en bok här. Nu har jag fyra barn som bekant, så tyvärr kommer ganska många dagar i svaj, då t ex minstingen har förkylningsastma och kontrolleras återkommande.
Men igår, DÅ var hela torsdagen min!
– Fast du måste hämta mig på verkstaden på morgonen, sa min man. Jag lämnar ju in bilen på service idag, har du glömt det? Och så måste vi åka och hämta den, innan fem.
Grrrr! Till råga på allt var jag så trött att jag knappat kunde hålla ögonen öppna, så det blev väl inte jättebra författat igår heller. Men jag satt vid datorn, och efter en sovstund vid lunch blev det jag skrev ganska bra.
Något som däremot inte är en höjdare när jag kommer igång i skrubben: Övriga huset. Det faller, och det går snabbt. Från hyfsat städat och mysigt till Usch, så här ser ut. Jag vill inte låta sån (eller vill jag det)? men en mammas / kvinnas hand i hushållet…
Avslutar med en bild från vårt köksfönster som varit med här på bloggen en gång innan. Den är helt autentisk, och nej, Sköna Hem kommer nog inte vilja ha den någonstans i sin fina tidning.
IMG_4230
Kram på er, och hoppas att ni får en skön helg! Här är det blåsigt som fan.

När ljuset i mörkret endast…

IMG_8884
…är ett par sketna lyktstolpar långt borta, ja, då får man ändå kämpa på ändå. Ibland funderar jag över hur öppenhjärtig jag kan vara på min blogg. Denna gången, inte så värst. Jag vill inte hänga ut någon annan. Men jag kan skriva att jag är väldigt ledsen och förbannad just nu, och att det som hände häromdagen sänkt mig rejält. Som tur var hade jag tid hos min psykolog igår, och hon ägnade sig skickligt, och ganska vant, åt att plocka ihop bitarna av mig.
– Så här blir det när stressystemet är så överbelastat som ditt, konstaterade hon bland annat. Och det är ingenting du ska känna skuld över.
Men, men idag är en ny dag, och jag gläder mig åt att mitt onda inte gäller något av barnen.
Något som lyste upp i helgen var att jag checkade in hos en av mina älskade mostrar. Bjöds på vegetarisk paj, gott rött vin, och gott SÄLLSKAP framför allt. På natten delade jag rum med stor, illaluktande hund (enligt mosterns lilla barnbarn). Jag tycker hundar luktar gott. Så de så.
På hemvägen hämtade jag en kaninbur där min Vitnos och hennes blivande (kastrerade) man förhoppningsvis ska bo lyckliga i alla sina dagar.
IMG_E8878
För i denna bur måste väl alla kaniner vara glada? Nu vet jag, DET kan vara lösningen på mina problem; flytta in där. Äta gräs hela dagarna och skutta runt i hagen då och då. Som Isa gjorde häromdagen, i snön. Då stortrivdes hon i alla fall:)
IMG_8877
Tack för att ni läste, och för alla stöttande kommentarer förstås! Glöm inte att släcka ljusen i adventstider. Men gör däremot allt för att hålla lågan i ditt inre lysande;) Kram ❤️

Skakigt i grunden…

IMG_8519
Varför ska jag vara så satans skör? Eller vad det nu är jag är. Den här hösten har dipparna hur som helst, av både yttre och inre skäl, avlöst varandra i ganska hög takt. Och nu är det tydligen dags igen. Ingen av barnen är inblandade i det tråkiga, och det är huvudsaken tycker man alltid som mamma, men ändå…Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer, förutom att jag känner mig så himla LEDSEN. Och jag är trött på att vara ledsen. Så där ömtålig att så fort någon snäser till börjar tårarna rinna.

För min huvudperson Lina i Vårmörker är tillvaron också skakig nu. Värre än min faktiskt, eller håller i alla fall på att bli.
Det får nog bli henne jag hänger med idag, för jag orkar inget annat. Skrivandet har jag hunnit med de sista dagarna så jag är uppvärmd.
Önskar er alla en skön helg, allra största TACK till er som läste🤗❤️

Vardagsgrått är flott…

IMG_8827
…och en extra stund kan vara guld. För kanske är vardagen som allra bäst ändå när inget särskilt händer… När det knallar på, i lagom takt. Och det finns utrymme för att ta en extra kopp kaffe, tupplur eller ringa en vän. Eller att något oväntat händer, mitt i allt vanligt.
Den här veckan har jag gjort två oväntade saker: I måndags kom jag out of the blue på att jag skulle åka till Ullared och julhandla. Att det skulle ske någon dag visste jag, men beslutet kom väldigt impulsivt. Men ibland är det lika bra, och det blev bra. Jag anlände kvart i nio, fick parkering direkt och behövde inte stå i kö när jag skulle betala. Inne i affären var det dock trängsel från början och det gick långsamt för alla att navigera sig framåt. För att inte tala om leksaksavdelningen… Jag är inget stort fan av Ullared, men skicka dit en ensam ekonomiskt sinnad person (jag) vid juletid och man kan definitivt tjäna en slant på det.
Och det ekonomiska, ja, det leder till det andra oväntade jag gjorde;
Igår gick jag in till min närmaste chef, och sa att jag gärna ville jobba lite extra ett tag. I mindre doser förstås, jag är fortfarande skör efter utmattningen, och jag var rädd att jag skulle få stresspåslag bara av att säga det. Men istället gjorde det mig så himla lycklig att jag inte kunde låta bli att stanna till vid några kollegor i matsalen och berätta det på min väg ut.
– Ska DU jobba extra? sa dom. Ja, men vad kul! Grattis!
För jag vet inte när det hände sist. Redan innan Skuggvinter kom ut (i november 2017) valde jag bort ett av mina städ för att orka och hinna, och efter att jag föll ihop förra året har det varit läge att fira när jag ens varit på jobbet kontinuerligt. Extra har inte funnits på kartan.
Till igår. Då fick raskt tre halvdagar runt jul, och så ska vi höras när behov finns. Och visst ska jag ta det varligt. Men att jag är så frisk nu att extrajobb faktiskt kan funka i…där har vi vardagsordet LAGOM mängder igen, det är så stort att det får mig att sväva. Extra inkomst, here I come, för det behöver vi!
Nu är det dock väcka barnen – läge som gäller.
Tack till dig som läste, hoppas att du får en fin fortsättning på veckan. Och glöm inte att uppskatta det du har, men håll utkik efter det ovanliga som gömmer sig lite här och var, bara man har ögonen öppna;) Kram🤗
(Vitnos svävar också. För den kastrerade hanen Mumrik är på väg)💞
IMG_8804

Inget har hänt…

IMG_8757
…sedan förra inlägget. Det är naturligtvis inte sant, men helgen har knallat på i maklig takt. Jag har fått till ganska mycket skrivtid. För att vara mig då, vill säga, inte om man jämför med en etablerad författare av den flitiga sorten. Men ändå, för mig duger det bra, och huvudsaken är att det går framåt. Där jag är just nu har jag skrivit tre olika utkast till kapitel, som i stort sett handlar om samma sak, men skildras olika. Vid senare genomläsning kan jag bestämma mig för vilket av dem jag vill använda. Sedan det mångåriga skrivandet på Skuggvinter vet jag att jag är väldigt bra på att skriva kapitel som sedan visar sig överflödiga, så dessa utkast är säkert en bra idé.
I familjen har det fortsatt promeneras flitigt, underbart! Även på kanin-fronten, kan tilläggas..
På bilden nedan ser ni vår älskade Vitnos, sex år och hur tam som helst. MEN på sista tiden också rymmare ur sin hage. Vi har lyckats fånga in henne två gånger, men för kaniner som kommer lösa blir det lätt livsfarligt läge, och vi vill verkligen inte förlora henne. Nu blir det promenader med koppel istället, dock inte i den mängd som hon är van att vara ute. Lösningen vi ska försöka med nu heter Mumrik. Sällskap i buren alltså, av en snäll hane. Hon är egentligen van vid att leva tillsammans, ända till hennes käre Hector dog förra året.
Vi får se hur det går att sätta ihop dem, men jag tycker att det ska bli roligt med en kanin till, och det tycker de minsta också.
– Det är tur att du har dina kaniner, mamma, sa tonårsdottern häromdagen, för du har inte så många vänner.
– Det har jag visst, sa jag. Jag har bara inte tid att träffa dem så ofta.
Men i lördags gick jag åtminstone på date med min man. Ja, sort of, i vardagsrummet. Vi har sjukt lite tid för varandra, så vi skickade barnen till sina rum utrustade med skärmar, inte så jättesvårt, tände ljus, hällde upp vin och pratade sedan ostört i, hör och häpna, en HEL HALVTIMME, innan de yngsta började smyga på oss.
-Vi vill bara veta vad ni GÖR egentligen, sa dom och skrek av skratt när de blev påkomna, och sedan sprang de tre varv i huset. Men den lilla stunden var guld värd och måste absolut upprepas inom det snaraste! Nu är det frukostdags här, gott folk. Ha en fin början på veckan ❤️ Kram!
IMG_8725