Tänker så det stänker!

IMG_5574

På bilden ser ni en pytteliten del av mitt jobb, taget i ett av lunchrummen på fabriken där jag arbetar som lokalvårdare. Inte för att ni ser så mycket, men tillräckligt. Trasorna, glasputsen och så anteckningsblocket där jag skriver ner idéer till Vårskogen, som hör till mitt andra jobb. Att skriva.

Även om jag kanske, i utmattningens heliga namn, inte borde försöka med sådant längre, så ÄLSKAR jag när jag kan göra mer än en sak samtidigt, och dessa två sysslor råkar trivas ypperligt bra tillsammans: Städa. Och tänka.

Jag vet, det är inte första gången jag nämner det och säkert inte sista heller, men tänk vilken gåva att få umgås med sitt manus på sitt vanliga jobb, utan att det är risk för slarvigt resultat, eller ens tar nämnbar tid från det. Tvärtom helt okej, så att t o m Borås Tidning gjorde ett reportage om det (26 augusti -18). Det är faktiskt lite kul, och sitter för övrigt på väggen i min städskr…jag menar skriv-skrubb.

Och det flyter på nu, Vårskogen får mycket tid. Ett tag ägnade jag mig bara åt synopsis, men nu kör jag en kombo som innebär att jag skriver manus, samtidigt som jag fortsätter fila på den synopsis, som ännu inte är helt klar. Det kanske låter grötigt, men det får det väldigt gärna vara på detta stadium, faktum är att det är bra att våga låta det vara rörigt, att stå ut med lösa trådar och att man inte vet allt. Allt kommer lösa sig, det är i alla fall min (ringa) erfarenhet: Att när du tagit dig djupt in i din berättelse kommer du märka att vissa luckor fylls i av sig själva, och att en del karaktärer tilldelar sig delvis andra roller än de hade från början. De kan visa sig ha egenskaper du inte visste om. Och ibland säger de en sak som gör att kapitlet börjar gå i en annan riktning. Eller så avslöjar de, bara sådär, något om en annan karaktär, som du inte hade en aning om. Det hände mig ofta de sista åren jag skrev på Skuggvinter, och nu börjar det hända även i Vårskogen. Och jag tycker att det är så himla fascinerande! Du som skriver, känner du igen dig?

Vi har alla olika sätt att skriva, och det kan se olika ut från bok till bok, har jag förstått på mer erfarna författare. Jag gissar att det är vanligt att man testar sig fram. Och då, på alla snåriga, dunkla stigar där man traskar, så finner man ibland en skatt som gör att något i historien framstår som helt GLASKLART. Titta nu på bilden i början igen, hur vitsigt jag knyter ihop detta inlägg;) Ha en riktigt fin helg, var snäll mot dig själv, och allra största TACK för att du läste

IMG_1194 (2)

En värld i världar

IMG_6306

Idag var jag inne i vårt (inte så stora) samhälle. Jag hade en del ärenden, och när jag klarat av ett av dem, och skulle tacka för mig och gå, sa hon bakom disken: ”Jag vet vem du är. Jag har läst din bok. Sträckläst. Den var jättebra!” . Och häromdagen, på jobbet kom det fram en kvinna, berättade att hon läst, och tyckt mycket om den. ”Men, sa hon, jag sa till min man, att det är svårt att få ihop författaren med boken. Hon är så trevlig. Och boken är så hemsk.”

En sak är säker och det är att Skuggvinter väcker känslor hos många. Det har hänt att jag signerat, och att det då kommit fram personer som redan läst, och som varit arga. Inte på mig, som tur är. Men dom har passat på att prata av sig, speciellt om min huvudkaraktär Alice.

En annan sak som också är säker, och som är det viktigaste, är att det är otroligt roligt att få höra att jag lyckats beröra! Att många gillat, och läst ut den snabbt. Det är faktiskt svårt att klä i ord hur enormt mycket det betyder. Det är givetvis väldigt uppmuntrande nu när jag skriver på nästa, OCH nervöst förstås. Hur ska jag lyckas skapa ännu en värld som folk vill leva sig in i, och förhoppningsvis har svårt att lämna?

Jag läser bara en sida till…

Vilken gåva när man har en bok i handen som man känner så inför. Just nu läser jag Malin V. Olssons debut Universums mörka hemlighetInte helt otippat, med tanke på titel och omslaget ni ser på bilden ovan, utspelar den sig i rymden. Inte min genre egentligen, men vet ni vad, jag har så trevligt när jag läser den, även om jag inte kommit så långt. Som jag skvallrade om i förra inlägget har skrivandet tagit fart, vilket gör att läsningen, för tillfället får stå tillbaka en del.  Men när jag läser är det verkligen uppiggande med en annan genre, och vad det händer saker i berättelsen! Huvudkaraktären Veronica Harrington är lost in space, verkligen, men som tur är (än så länge verkar det i a f vara tur) finns det både marsianer, jupiterianer och andra som kommer till undsättning. Vilken fantasi, du har Malin, TACK för boken! Och tack för att du tyckt till om min. Gå gärna in på https://malinvolsson.org/blogg/   om du vill läsa en av de första recensioner hon fått, eller hennes recension av Skuggvinter. Eller bara bekanta dig med en underhållande blogg iklädd rymd-look.

Jag avslutar med att hälsa en ny följare välkommen, tack för att du vill följa mig! Ta hand om er i detta minst sagt skiftande väder och vad ni än gör, åk aldrig vilse i rymden;) Eller?!

 

Ett stycke ur Vårskogen

IMG_5400

Här kommer ett stycke ur Vårskogen som jag skrivit nyss. Det utspelar sig i första delen av mitt manus, och det börjar närma sig jul. Observera att det säkert smugit sig in några smärre (korrektur)fel i det, jag är en aning stressad då jag snart ska till kyrkan, och att det inte är någon slutlig text, utan det förmodligen kommer ändras på den i det evinnerliga, alternativt strykas:)

Hur som helst, hoppas att det är förståeligt, (en del meningar har blivit extra förklarande så att ni ska kunna hoppa rakt in i boken). En liten s.k baksidestext först så att ni får en hint om vad Vårskogen handlar om:

Tyck gärna till och ha en fin söndag:)

Lina och Agnes är tvillingsystrar, men där slutar likheterna. Lina har nyss, tillsammans med sin familj, lämnat storstaden för ett hus på landet, medan Agnes, som arbetar som lokalvårdare i Göteborg är deppig som nybliven singel.

Där bor även storebror Olof,  fullt upptagen med att klättra uppåt i karriären, samtidigt som han försöker göra sin hustru gravid. En dag får han ett anonymt brev som talar om att han har en skuld, som någon han älskar ska få betala.
Men vem? Och vad är det han har gjort? Olof, som fuskat med skatten, vill helst inte gå till polisen. Men breven fortsätter att komma.
Så blir hans Cecilia äntligen med barn, i samma veva som Lina kontaktar honom och berättar att någon smyger runt hennes hus på nätterna. Och Agnes drömmer gång på gång mardrömmar hon inte vill kännas vid.
Ett osynligt nät dras åt runt syskonen som tvingas närmare både varandra och sitt förflutna. Och när alla förstår vem hämnden kommer drabba är det kanske redan för sent.

I stycket nedan har Linas sexåriga dotter Sofia  berättat att hennes gosedjur Alf har kommit bort. De tittar efter honom en stund, bl. a i lillebror Jakobs rum, men då Lina är trött och inte orkar leta, försöker hon avleda Sofias uppmärksamhet genom att föreslå att de ska göra något tillsammans. De sitter nu och målar på Sofias rum medan Lina, utan att riktigt förstå det, känner en oro gnaga inuti. Hon har ofta en känsla av att någon finns utanför huset på kvällarna, och ibland har någon ringt utan att säga något. Några veckor tidigare försvann dessutom hennes nycklar, då hon glömde dem i dörren till uthuset. De återfanns några dagar senare, liggande utanför deras ytterdörr, hon fick intrycket av att de slängts i snön, och den som lämnade tillbaka dem har inte gett sig till känna.

– Vad fint du målar, mamma! Det var tydligt att Sofia var full av beundran. Lina tittade på pappret, hade inte tänkt på vad hon gjort, hur blommor i blå och rosa färger åmade sig på sina stjälkar.
– Det ser ut som människor på något sätt. Och där är du och moster Agnes! Sofia pekade på två rosa blommor som växte nära varandra, lika höga och av samma sort men olika i sin framtoning. Och det är morbror Olof, fortsatte Sofia. Lina fnissade till när hon såg den robusta växten bredvid som avslutades med en blå och stor knopp.
– Jag tror faktiskt att du har rätt.
– Kan vi träffa dem snart?
– De kommer ju hit på julafton, då ska vi ha det riktigt fint här. Du kanske vill hjälpa mig att ta fram julsakerna snart? Häromdagen kollade jag efter tomten vi brukar ställa framför dörren vid jul, men jag hittade honom inte. Du vet, den stora med lykta i handen.
– Ja! Vi kan leta efter honom nu. Hon kunde se hur ivrig Sofia blev, och hur hon lika fort blev bekymrad. Jag hade glömt att Alf var borta, sa hon. Kan vi titta i Jakobs rum igen?
Något i det Lina sagt hade slagit an en orolig klang även hos henne själv. Återigen gled hennes blick över kartongerna i korridoren när de gick mot Jakobs rum, och precis som innan väckte det obehag.  När hon klivit in i hans stökiga lilla rum gick hon fram till fönstret och tittade ut, på den del av vägen som slingrade sig bort från byn.
Det hade, ovanligt nog passerat ganska många där dagen då hon burit kartongerna till uthuset, glömt nyckelknippan i låset, och den därefter försvunnit. Förskoleavdelningen som tågat förbi, Jonatan förstås på sin dagliga joggingtur, fler bilar än vanligt om hon inte mindes fel. Och Ellinor. Lina hade stått och stirrat ut genom fönstret i det kontor hon försökte skapa åt Micke, när hon fått syn på hur Ellinor stått stilla utanför, likt hon inte kunde bestämma sig för om hon skulle ringa på eller inte.

Det kunde väl ändå inte vara hon som tagit nycklarna? Var det därför hon verkat så nervös när Lina gått ut och hälsat? När de sågs i affären, och sedan tagit en fika ihop hade hon gjort ett helt annat intryck. Lina hade till och med tänkt att de kanske kunde bli vänner. Skärp dig, tänkte hon, bli inte paranoid nu. Hon hörde Sofia leta, det måste vara plastbackarna hon gick igenom. Och så kom insikten med full kraft, bröt sig igenom det undermedvetna och flöt upp till ytan:
Det hade börjat försvinna saker i huset efter att nyckelknippan kommit bort. Eller? Hur kom det sig att hon fortfarande inte hittat den halvmeterhöga trätomten från sitt barndomshem? Eller det inramade fotografiet på hela familjen som hon tänkt sätta upp i vardagsrummet? Hon hade skämts när Micke kallat det hon berättat, alla tecken på att någon rörde sig utanför huset för inbillning, och försökt dämpa sin rädsla med att inget mer hänt sedan nycklarna kommit tillrätta. Inte alls, insåg hon nu, lagt ihop den händelsen med alla småsaker som saknats det sista, utan skyllt det på trötthet och vissa kvällar, för mycket vin. Till och med nu när rädslan slog klorna i henne, förstod hon orimligheten i alltihop. Vem skulle ta sådana saker; vinöppnaren, hennes almanacka? Billiga, betydelselösa saker. För andra.
– Jag hittar honom inte, mamma.
Sofias röst var åter ledsen. Någon som vill jävlas, tänkte Lina. Och denna någon har även börjat röra sig inne i mitt hus. Bredvid skräcken, och därefter tvivlet, förvånades hon av ursinnet som kom, det som var likadant som när hon hittat nyckelknippan, några dagar efter att den försvunnit. Hon fortsatte titta på vägen utanför fönstret. Hade gått på den några gånger, visste att efter sjön som hette Klarsjön kom det fler hus, mer eller mindre gömda i skogen.
– Vi hittar honom, sa hon till Sofia. Oroa dig inte.

Det våras för Vårskogen…

IMG_6097

…skulle man kunna säga. Fast det här är en dag då man helst inte borde sitta vid en dator, utan vara ute istället. Appen som förutspår väder på min mobil visar regn kommande tio dagar (den brukar visserligen inte stämma så där jättebra med verkligheten) men i dag är det 19 grader och klarblå himmel. Äldsta tjejen har premiär-badat med kompisar, och svärfar som är på besök igen (!) har tillbringat timmar i trädgården. Själv har jag jagat skor och nylonstrumpor till sonens konfirmation på lördag, samt lite annat. Och faktiskt suttit flera timmar här i skriv-skrubben, trots all sol. I Vårskogen går det nämligen rejält framåt för tillfället. Där är det julafton, en ganska deppig sådan, precis som i Skuggvinter. Ni som läst den vet ju att Alices jul inte var något att hänga i granen precis;) Där var jag väl lite fyndig, precis som i rubriken. Och jag funderar på att snart lägga ut ett litet stycke ur Vårskogen här på bloggen.

Men nu är jag trött efter allt skrivande och shoppande, och dessutom måste jag ner och steka hamburgare till ett av barnen, så detta inlägg blir inte längre. Allra största TACK till dig som läste, och ta hand om dig!

Grönt, skönt och annat som ger syre

IMG_6070

När du slutar stressa kommer du upptäcka att tid är allt du har. 

Visst låter det klokt? Vet inte om det är skapat av mig, eller om jag läst / hört det, hur som helst var det en mening som kom till mig häromdagen. Förmodligen en kombination, jag läser, förutom skönlitteratur, ganska blandade sorters självhjälps-böcker. För jag har  verkligen insett att jag är tvungen att ändra på en hel del, både inuti och i min tillvaro, för att tillfriskna.

Från min utmattning som är en välsignelse, inte en förbannelse.  Detta kan förmodligen låta provocerande för en del, men då får ni komma ihåg att vi alla är olika med vitt skilda historier och blir sjuka av olika skäl. Samt att jag nu skriver min historia, ingen annans. Och då menar jag, som sagt att det var en välsignelse, om än en förklädd sådan, att jag gick in i väggen förra sommaren.

Det var inte min kropp som svek mig, det var jag som svikit den för länge. Inte av mening eller ens dumhet, tvärtom hade min livsstress pågått under så lång tid att den blivit ett av de starkaste och mest drivande dragen i min personlighet. Och på sin väg där den drog fram likt en tornado skövlade den bl. a den eftertänksamhet och klokskap, som jag i normala fall skulle haft tillgång till.

I efterhand är det lätt att lägga ihop varningarna; svåra sömnsvårigheter i flera år, nästintill ständig yrsel och trötthet, sökt akut två gånger för hjärtklappning, och på slutet återkommande infektioner. Men det är i efterhand, det. När det pågick var jag alltför stressad för att kunna lägga ett sådant sammanhängande pussel.  Både svaga och starka signaler nonchalerades. Dessutom hade mitt hjärta kontrollerats och inget var fel, det var bara jag som var lite…stressad.

Jag låg på akuten med EKG och korrläste Skuggvinter på mobilen hösten 2017, innan den släpptes. Och tyckte att jag var smart som tog vara på tiden medan jag väntade på läkaren mitt i natten. Hur sjukt är inte det?

Inte konstigt att min kropp till sist sa ”Jag orkar inte med dig längre! Lägg av, annars lägger jag av!” För det är precis vad en utmattning säger.

Summan av kardemumman är att jag inte tål stress längre. Faktum är att det räcker med att jag skriver detta så  börjar hjärtat skena i bröstet på mig. Men lugn, lilla hjärtat, jag får avsluta detta inlägg snabbare än jag tänkte och gå och sova istället, som jag numera gör varje dag. För sakta, långsamt så lär jag mig faktiskt. Bland annat för att kroppen numera larmar så starkt att jag måste lyssna (tack kroppen)! Just det, TACK!

För naturligtvis har den, alla kloka människor runt mig och självhjälps-böcker rätt: det är inte bra att stressa, utan rentav farligt i sin förlängning. Och hade jag inte blivit sjuk på detta vis, hade det kommit något värre senare. Så nu arbetar jag varje dag för att ändra livsstil. Med hjälp av meditationer, skogspromenader, vila, och annat. Sådant som ger energi, inte tar.

Jag kämpar också för att göra saker långsamt, en sak i taget. Jävlar, vad svårt det är, att plötsligt sjunga långsamhetens lov, efter att ständigt ha dansat disco till dunka-dunka. Ändå, vill jag inbilla mig och hoppas att det är sant, går det bättre och bättre. Och i frånvaron av stress, i kortare eller längre stunder, växer något av det starkaste och vackraste vi har, något vi alla borde sträva efter, men som allt för många ofta glömmer att ta vara på, fram: Närvaro.

Jag gör inte lika mycket längre, jag presterar inte som förut.

Men vem sjutton har försökt att inbilla oss att det är därför vi lever?

IMG_3812

Så jag slutar med dessa ord; Se till att du går DIN väg genom livet. Det är skitsvårt, men allvarligt talat, vilka andra alternativ finns det?

 

 

På besök i rymden…

med hjälp av boken ni ser i mitten …IMG_E6210Det är en gåva, och en passion att tycka om att skriva, men det är också fantastiskt att läsa. Att glömma sin egen vardag för att man blir uppslukad av en annan värld, genom någon annan. I Universums mörka hemlighet, Malin V. Olssons debut, åker jag med till rymden och året är 2179!

Inte den genre jag brukar välja men som jag skrev i en kommentar till författaren inser jag att det ofta är av ren bekvämlighet jag fastnat i spännings-träsket; jag orkar inte ta mig ur det. Men som ett byta bok-projekt kom hennes debutroman till mig,  jag har börjat läsa och vill fortsätta, och det är ju huvudsaken. För en bra berättelse är alltid en bra berättelse, oavsett genre! Med på bilden är även några andra titlar jag hittat på bibblan och tycker verkar lovande.

Mycket längre än så blir inte detta inlägg, jag har redan tillbringat några timmar med manuset här i skrivskrubben och börjar längta ut…till vad? Eftersom jag lyssnat på musik i hörlurar under tiden vet jag inte riktigt vad som hänt ute i huset. Mer än att det luktar pommes frites och att någon var väldigt arg för ett tag sedan. Och precis nyss knackade äldste sonen på och föreslog att vi skulle ut och gå. Jag frågade om det regnade och han sa ja, men det ska inte hindra oss. För det  finns väl inget dåligt väder, bara dåliga…kläder! Måste hänga upp minste pojkens gympakläder ikväll och alla jeans. Och inte glömma kaninerna! Sedan blir det te och macka framför en Netflix-serie med en av tonåringarna. Mysigt. Största TACK till dig som läste, snart är det helg;)

 

Väder, recensioner och annat

Hittade detta av en slump på en bokblogg igår kväll, och i slutet av inlägget finns en annan recensionIMG_6187

Jag älskar när det drar ihop sig till regn, när det mörknar och allt runt en tycks stillna  minuterna innan. När man kan känna doften av dropparna innan de faller. Alla borde älska regn just nu, grundvattennivåerna är redan låga läste jag häromdagen. Jag tycker mycket om snö också, fast inte när det ligger som ett vitt täcke på studsmattan i maj. Vädret gör som det själv vill, och vi har gjort som vi vill med jorden, och det finns ingen som inte borde åtminstone reflektera över det. Och gärna göra något mer. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Det är ett skönt motto att försöka leva efter, och dessutom så sant.

Något jag brukar säga när speciellt ett av barnen känner stress och även viss prestationsångest gällande skolan, är Oavsett vad du gör kommer det alltid att finnas dem som är bättre än dig, och dem som är sämre. Och vi är alla bra på olika saker. Det är alltså ingen som helst mening att jämföra sig med andra än sig själv. Gör bara ditt bästa. Och, brukar jag lägga till, ibland orkar man inte göra sitt bästa och det är helt okej.

Jag har märkt att de orden hjälper min tonåring och det bästa är ju att det även är sant. När Skuggvinter gavs ut var jag så nervös att jag…hittar inga ord här faktiskt. Men jag minns att jag stärkte mig med att läsa recensioner av etablerade författares böcker. Och jag läste inte de som var bra utan tvärtom, de som sågade. Och så skapade jag mitt eget motto; Det finns ingen bok som alla gillar. (Men förhoppningsvis kommer någon gilla min). Sedan dess har jag fått ganska många recensioner, och vet ni vad, samtliga bokbloggar som läst, har gillat:) Lägsta betyg 3 och högsta 5. Vilken lycka! Nu kan det ju förstås finnas sådana jag inte sett. Igår hittade jag en på Goodreads, som jag tyckte var intressant, dels för att den var skriven av en man, övriga har varit kvinnor. Du kan läsa den nedan, eller på Goodreads såklart. Min plan är för övrigt att lägga ut recensioner av Skuggvinter här snart. För det blir tyvärr ingen uppfräschning av min blogg för tillfället, han som skulle göra det har inte tid. Men, men…det kommer andra tillfällen.

Nu är frågan hur jag, som en avslutning på detta inlägg, ska knyta ihop det med väderbeskrivningarna i början? För som alla deckarälskare avskyr jag lösa trådar. Jo, just det, jag skulle ju nämna min psykologiska thriller Vårskogen. Där känns det, efter en lång tid av torka och sedan synopsis-skapande, som om det drar ihop sig till en period av riktigt, rikligt skrivande. Äntligen!

Allra största TACK till dig som läste, och om du som jag suttit still för mycket vid datorn, gå gärna ut och dansa en regndans. Eller gå i alla fall ut. Det är alltid bra;) Ta hand om dig!

Recensionen jag hittade på Goodreads Helt ok debutbok! Jag är nog inte bokens primära målgrupp men drogs in i handlingen ändå. Ibland kunde jag bli irriterad på huvudpersonen Alice, skärp till dig lite tack! Sebastian var inte heller helt övertygande medan resten av galleriet var bra. Gillar man orden känna och känsla i alla dess böjningsformer så är detta boken för dig! Dock var plotten intressant och man fick inblick i Alices ångest och skräck.