Vad är väl en kryssning…

IMG_8240
…på havet? Jo, det kan vara alldeles underbart! För lagom till den mini-semester jag och min man bokat ett halvår tidigare försvann tårar, ångest och värk som i ett trollslag från mig, och vi fick ha det precis så bra som vi önskat! Vi åt och drack gott, kopplade av, och det viktigaste; vi fick äntligen umgås.
Vi spenderar sjukt lite tid med varandra trots att vi bor under samma tak, vi har liksom oddsen emot oss. Olika sov- och arbetstider, och de timmar vi är uppe/hemma samtidigt, är det barn och hushållssysslor som styr. Ingenting blir givetvis bättre av att jag går och lägger mig tidigt, även på helgerna, p g a utmattningen.
Nu är vi hemma igen, men har fått en nytändning, och bestämt oss för att göra annorlunda. Små, egna stunder är mycket bättre än inga alls💕
Tillbaka, ja. Hosta och feber har dragit in här hemma, efter att jag lämnat barnen blir det sängen igen, och kaninerna har käkat upp halva sitt regnskydd av plast…Plastbitarna ligger spridda i buren, så jag hoppas verkligen att de inte har något i magen? Betydligt roligare är att jag fått lektörsutlåtandet angående mitt manus Vårmörker, ett positivt sådant. Hurra!
Äldsta dottern har skaffat en ny bekantskap i dagarna, som redan visste att jag var författare.
– För jag har inte sagt det, sa hon med eftertryck.
– Nähä, sa jag.
– Och förresten, sa hon och nämnde en av sina vänners namn, hennes mamma hälsade till dig. Hon har läst Skuggvinter och tyckte den var bra. Hon undrar när nästa bok kommer?
– Jaha, sa jag, både glad och lite stressad.
Jag önskar att jag hade ett datum , eller ännu hellre, ett färdigt superbra manus…Men nu har jag i alla fall en början, och sådana frågor är onekligen en bra sporre.
TACK till dig som läste, hoppas du har en bra vecka med lagom av allt. Fast när har man någonsin det? Men man kan ju alltid försöka…Ta hand om dig❤️

Ett uppmuntrande inlägg?

Allt är inte guld som glimmar, men att vara i skogen strör sannerligen glitter i själen
IMG_8223
ObS! Detta är ett inlägg skrivet i uppmuntrande syfte. Egentligen är jag så himla ledsen, men orkar inte deppa mer, så här kommer ett tappert försök att blogga istället:
Igår var det som bekant fredag och jag hällde upp ett glas vitt medan jag förberedde tacos. Inget konstigt med det kan tyckas, men det sista har min alkoholkonsumtion sjunkit från låg till lägre, eftersom jag är så känslig. Men vi hade haft en bra vecka, vinet var kylt och lockande, och ja, det var ju helg. Men knappt hade jag kommit halvvägs in i glaset (jepp, jag vet att man inte skriver så) förrän det var kört. Jag grät så det skvalade. I tvättstugan, och det var dels av praktiska skäl.
Två dagar tidigare hade vår nya tvättmaskin gått i strejk, fast egentligen var det elen visade det sig, så efter besök av elektriker fungerade den igen. Ett skrämmande tvättberg hade dock hunnit byggas upp. Dessutom ville jag inte visa barnen att jag var så ledsen…igen. Alla var ju glada! Vi åt tacos,och jag hann faktiskt trycka i mig min innan störtfloden. Det fanns godis, och film som minstingen hade valt ut. Men jag satt alltså nere i källaren och grät.
Idag är huden runt ögonen så svullen att jag ser ut som…det ser inte bra ut. Redan tagit en morgonpromenad för att, om möjligt, slippa gå ut senare. Alla möjliga känslor har övergett mig, men fåfängan håller sig envist kvar tydligen.
Och det var BRA att jag gick ut, det är en av de saker som verkligen hjälper mot ont i själen.
Annat som hjälper för mig; att vara nära dem jag älskar ❤️ Jag blir varmare inuti och det lindrar ångest.
Att skratta är också bra medicin. Jag och yngste pojken läser Bert på kvällarna, för tillfället ”Bert och familjefejden”, av Sören Olsson och Anders Jacobsson. Böckerna beskriver Bert, en dagboksskrivande kille som reflekterar över livet på sitt eget tonåriga sätt (finns i lite varierande åldrar). ”Min kompis Lill-Erik är ungefär som en vanlig människa, fast mindre och räddare”, skriver han bl.a.
Den anrika serien Seinfeld muntrar också upp. Jerry, Kramer, Elaine och George, ett gäng som alltid lyckas få de mest obetydliga petitesser att förvandlas till katastrofer. Speciellt älskar jag George! Precis så misslyckad och bitter som…ingen vill vara. Men i avsnittet vi såg igår skaffade han sig peruk. Och fick plötsligt så orimligt stort självförtroende att Elaine rasande kastade ut den genom fönstret medan hon skrek att han såg jättelöjlig ut, och måste sluta låtsas vara någon han inte var.
– FINT! skrek George. Då kan jag återgå till att vara jag; olycklig, paranoid, neurotisk…
Jag tjöt av skratt, och av igenkänning.
Själv gick jag dystert till Apoteket häromdagen och frågade efter hjälp mot påsar under ögonen. Jag fick en dyr liten tub i handen.
– Hjälper den? sa jag oroligt.
– O ja, sa expediten och tittade på mig. Med tid och tålamod, tillade hon. Och man kan använda den flera gånger om dagen.
– Vad bra, sa jag med ett stelt leende.
– Då behöver jag bara ett personnummer, om du är medlem.
– 73 04….
– 23 04…och vad sa du sen? Expediten knappade och knappade på datorn, utan att titta upp.
– 73, bet jag till, lite för hårt.
– Ja, så gammal ser hon ju ändå inte ut att vara, sa tanten bakom mig i kön och skrattade lite försmädligt.
HAHA!!
Nu börjar det bli dags att avrunda här, och jag kommer inte skriva på några dagar, imorgon ska jag och min man nämligen på kryssning. Hoppas vi kommer iväg bara…
Ett mål: Hitta mirakelkräm mot påsar under ögonen. Och så viktigt att packa: sömntabletter, lugnande tabletter, blodstillande mot rikliga menstruationer och…vad var det nu? Jo, värktabletter. Kryssning, here I come!
TACK till dig som läste, otroligt nog har jag även fått nya följare i veckan 🤗 Hoppas ni ska trivas på denna stundtals virriga blogg.
Nu till bilden nedan; Att pyssla med minstingen tinar en frusen själ. Ibland målar jag bara 💓
IMG_8213
Ha en fin helg och var snäll mot alla, dig själv inräknad. För det är viktigt och du är värd det. Jag kämpar på med detsamma, varje dag.

Viktigt att orka, viktigt att vila

Jag vill ofta mer än jag orkar…men när jag gör något så är hjärtat alltid med;)
IMG_E7467
Sakta, men säkert håller jag på att hämta mig, både från den utmattning jag lidit av sista året, och från det som hände i början av augusti. Det har varit tungt och är fortfarande jobbigt att vandra runt i spåren av allt och försöka läka, men vad har man för val? Man skulle gärna vilja att livet vore lätt för det mesta, men det är inte realistiskt att vänta sig det.
I mitt liv kan man addera fyra barn, och allvarligt talat, vad väntar man sig DÅ?! Inte lugn & ro i alla fall😉
Som jag gjorde gällande i förra inlägget har jag bestämt mig för att återuppta skrivandet igen, och skickat iväg de 80 sidor manus jag har (ca 30 000 ord) till lektör. Både för att få hjälp med det, men också som en uppmuntran att fortsätta framåt. Men jag har även orkat ta tag i en del annat:
Som minstingens kalas! Hon hade planerat det i TVÅ ÅR, och säkert skrivit över 100 inbjudningar sammanlagt. Förra helgen blev det äntligen av, och det blev precis som hon ville; stor fest för hela klassen med tårtor och massor av godis.
En annan dröm för henne har varit att gå på dans, men vi fick inte ihop det när jag mest låg och sov… Men nu så!
Överlag gör vi mer med barnen nu när jag är piggare och (nästan) fungerar som en normal människa igen, och jag är så himla lycklig över det ❤️ Att åka till badhuset, gå på bio, eller göra besök i klassen, det är viktigt och roligt, men relativt nyss jag börjat orka med sådant, utan att det tar knäcken på mig.
Idag är jag dock så trött att jag inte minns hur jag tänkte knyta ihop detta inlägg snyggt. (Fan)!
Men vad skulle man göra då enligt stress-skolan jag går i hos psykologen? Det var något skönt, som att…VILA! Ja, varför inte? För det är ingen idé att skriva innan jag får tillbaka Vårmörker av lektören, och som av en (o)lycklig händelse har tvättmaskinen pajat. Så jag går till soffan och drar något gammalt, jag menar, en skön filt över mig i några timmar. Sedan dyker säkert livet upp med nya äventyr;) Tack till dig som läste, och du, simma lugnt ibland! Man måste inte alltid prestera på topp. Ingen gör det.

Har du skrivit idag, mamma…?

…säger äldsta dottern och låter blicken sakkunnigt vandra över köket. För YES, I´m back! Och det är även stöket i köket…Efter en tid av manusvila, då jag bl. a ägnade mig åt att hålla en närmast tvångsmässig ordning hemma, har jag bestämt mig för att börja skriva igen. Ångest, depressioner och problem, hejdå! Eller…det går ju inte, men nu får ni samsas om utrymmet med mitt manus Vårmörker. Och här ser ni beviset, köket tänker jag inte visa 😉
IMG_8165
Hur som helst, idag tänker jag på mig själv som författare, en bok har jag ju ändå fått till. Och en författare skriver, inte bara när livet tillåter det, utan som en del av livet. Visst kan man bli sjuk eller sjukskriven (check, ha semester (check, det är klart man ska ha:) och råka ut för oväntade livshändelser, då skrivandet inte får plats (check), MEN…utöver det så skriver man. Så ofta man kan! Skulle författare vika sig för varenda upp-och nedgång i tillvaron skulle det inte bli många böcker.
Jag skrev i 10 år på Skuggvinter, och växte under den tiden från att se det som en hobby som det troligtvis aldrig skulle bli något av, till ett projekt jag inte kunde släppa förrän det blev bok på riktigt.
Jag har aldrig trott på inspiration, utan skrivit när tid och tillfälle funnits, och med åren och barn som blivit äldre, har det naturligtvis blivit allt lättare att även kunna skapa tid. Och som alla kreativa människor vet finns det dagar med noll inspiration, dagar med totalt flow, och allt däremellan. Men om det ska bli något på riktigt…ja, då gäller det att sitta vid datorn alla dessa dagar. Som ett jobb, helt enkelt.
Här är det ännu tidig morgon, och jag hade så förtvivlat gärna skrivit. MEN alla ändringar jag gjorde i manuset igår finns på datorn på övervåningen, och blev av misstag icke överförda till laptopen här nere (och jag vill inte väcka alla genom att smyga upp för vår knarrande trappa, så tyvärr…Jag vet, måste skaffa mig ett moln eller något, sa min man igår).
Så fort huset vaknat till liv ska jag dock fortsätta redigera. I fredags fick jag nämligen tillbaka analysen från lektören gällande mina första 38 sidor på Vårmörker (ca 15 000 ord). Och som jag tolkade det tyckte hon att det var bra!
”Överlag spännande läsning, det kommer bli ett riktigt starkt manus det här”, skrev hon in inledningen. Jag vågade inte bli glad innan jag läst allt. Men det var inga stora ändringar hon föreslog, så jag verkar vara på rätt spår. HURRA! Eftersom jag ofta är lite låg numera blev det inte världens firande, men dock ett beslut att skicka även resterande 40 sidor jag har till henne för bedömning.
Nu stundar brödbak. Nedan några foton på vad jag gjort i helgen, samt på en av mina bästa vänner, som jag skrev kort om i förra inlägget.
Tack till dig som läste, och ha en fin söndag. Hoppas detta blev ett peppande inlägg. Att du ska tro på det du gör, men också ge det tid. Annars är det svårt att lyckas…Så, GO FOR IT, vad du än gör! Kram

Träffade min underbara vän och fikade i torsdags
IMG_8146

Minstingen, fin i nya glasögon, och jag kollar här på barnfilmen ”Home”
IMG_8150

Sol och mörka moln…

…Dramatiskt väder, och lika dramatisk är jag…
IMG_8123
Den här veckan har innehållit både regn och sol, på alla sätt. Dessutom har jag, i kölvattnet av saker som hänt det sista, blivit mer medveten om hur jag reagerar i vissa situationer, och försöker nu ändra på mig till det bättre. Men…det är ju inte så lätt. Jag har t ex aldrig varit utrustad med ett strålande tålamod. Många gånger önskar jag verkligen att jag kunde spola tillbaka tiden några minuter och så, hux flux blev jag inte alls förbannad, utan sa visserligen ifrån, men lugnt.
Men, idag är faktiskt en ny dag, med nya möjligheter.
Och vet ni vad jag gör nästan varje dag? Ni som följt mig vet att jag ofta mediterar, och kanske har ni även hört om denna variant, (kallad gående meditation), och som jag gör när jag är mitt uppe i dagliga sysslor. Jag har spelat in ett antal frågor på röstmemo på mobilen, tagna från boken som rekommenderar detta.
”Hur skulle livet se ut i den här nya verkligheten”? är en fråga och ”Vilka beteenden hos dig själv skulle du börja med att förändra”? Med hjälp av dem föreställer jag mig hur jag vill vara, reagera på saker och ting, och det liv jag vill ha. Och jag ser bara ljusa, positiva bilder. Har gjort det över ett år nu, och det hjälper verkligen. Hoppas jag;) Nämen, skämt åsido, boken kallar det att själsligen kliva ut ur sin egen autopilot, (alltså sitt automatiska sätt att reagera) och kunna se sig själv i sitt bästa ljus.
För om man inte tillåter sig själv att se vad man vill ens i fantasin, hur ska man då hitta dit på riktigt? Som en bonus är det stämningshöjande, och väldigt effektivt mot den där negativa rösten som ofta sitter i huvudet och är kritisk.
Något annat som är bra är vänner! Igår blev det en fika med en av dem, vi har känt varandra sedan vi var tio. Stunder med dem vi håller av är det bästa av allt. (Särskilt när man inte blir arg på dom stup i kvarten 😉
I övrigt; har haft manusvila, i väntan på lektörens utlåtande. Tack för alla peppande kommentarer när jag skrev att jag skickat iväg första delen av Vårmörker 🤗 men observera att det tyvärr inte finns ett färdigskrivet manus ännu, bara en början.
KRAM på dig och ha en fin helg! Och glöm inte att vara snäll mot dig själv, ett vapen som verkligen inte ska underskattas i kampen mot negativitet❤️

Läge att fira

Okej, bilden är mörk och dyster men det är ju Vårmörker, som inlägget handlar om också;) Och jag hade fint promenadsällskap av yngste pojken (som nästan syns på bilden).
IMG_8128
Äntligen, efter år av planerande, förra året fick hon inte ha något för jag orkade inte, så blev det av. Minstingen bjöd alla klasskompisar, och några till på ett hejdundrande kalas! Vi hade hyrt Idrottshallen i byn, syskonen hade gjort en Spotify-lista med musik, vi tog fram redskap, och så var det dags för fest! Och för korv, tårta, cup-cakes och SKATTJAKT där skatten var godis förstås. Det blev så lyckat 🙂
Men det finns även en annan anledning att fira, för mig. Igår skickade jag iväg första delen av mitt manus Vårmörker till lektör, i korthet ska hon titta på om jag fått till en tillräckligt fängslande början. Det känns stort, dels för att ingen förutom jag läst det i sin helhet än, men också för att jag känner mig så säker på att jag och mitt skrivande åter är på banan, att jag vågar mig på en sådan satsning!
Jag fick nyss en fråga på bloggen om hur jag tänkte nästa gång jag har ett färdigt manus. Frågan kom med anledning av att Skuggvinter är utgivet på hybrid-förlaget Visto.
Jag kommer alldeles säkert skicka Vårmörker till traditionella förlag, både större och mindre. Men den här gången kommer jag veta att INGENTING faller med massa refuseringar, varken jag eller Vårmörker som ska bli bok, antingen med hjälp av hybrid-förlag eller om jag ger ut själv. För nu vet jag att Skuggvinter fick nej, men blev en läsarsucce´ ändå. Inte i stor skala om man jämför med de stora författarna, men t o m Emelie Schepp blev imponerad av hur många böcker jag sålt på relativt kort tid. Så det så;)
Det fina i kråksången är dessutom att jag numera tror på mitt skrivande. MEN, det får inte bli bok förrän testläsare och / eller lektörer tycker att det är tillräckligt bra! Och där är jag och Vårmörker inte ännu. Men vi ska dit, ett steg, en dag i taget.
TACK till dig som läste, hoppas du får en fin vecka. Och tro på dina drömmar. Jag menar verkligen det. För det är bara du som kan ge dem näring, från grunden.